Den här veckan tror jag är värst på  hela året, vad gäller möten (lämna gården). Blir som sagt jobbigt i mitt huvud av sådant. Var på föräldramöte i förrgår, var glad att jag inte körde i diket eftersom jag var så trött att ögonen gick i kors. Igår var jag trött hela dagen, men följde med som sällskapsdam (slapp ju köra i alla fall så då går det fast man är trött) till dom här snygga tjejerna.

Kom hem vid fem, tvingade mig att ta en promenad med Artur. Han var så duktig, bonden höll på att göra "bollar" på åkrarna runt omkring där vi gick. Han körde precis vid vägkanten bredvid oss både på bortvägen och hemvägen. Lite läskigt var det, men ingen fara. Bara han fick titta lite stillastående först så, och så är han så gullig, för när det blir något lite läskigt, så trycker han nosen mot mig, som om han frågar om det är ok.

Morgnarna är så magiskt vackra nu, snart kommer det vara bäcksvart när man kliver upp så det gäller att passa på att njuta av dom.

Avbokade Arturs och min träning i helgen då jag tycker att jag inte hinner förbereda oss ordentligt, sen känner jag mig fortfarande deppig över sadeln, men jag kommer åka dit och titta och förhoppningsvis provsitta en akademisk sadel vilket kan vara bra innan jag köper en. Jag kommer i sådana fall att köpa en bomlös sådan. Har skickat bilder på Petters och bönans rygg till Taur som är återförsäljare för Deubner & Partner. Eftersom det kom lite plötsligt på med sadel som har jag en annan (något billigare) som jag tänker mig. Den ser ut såhär:

Föräldramöte ikväll igen.....

är man lite extra orolig. Orolig för att rida ut och orolig för vår älg. Några veckor varje år klär jag både Petter och mig i lite mer bjärta kläder, vanligtvis är vi rätt bruna och syns kanske inte så bra. Men när älgjakten drar igång då vill man synas, det är ju inte helt ovanligt att jägare lyckas skjuta varandra och är det så lätt att ta miste på en älg ligger man ju rätt risigt till sittande på en brun häst. Knallorange schabrak och orange väst brukar vi ha, sen brukar jag alltid ringa till jaktledaren och fråga på vilken sida av ön de tänker jaga just den dagen. Ibland sitter dom på pass precis bredvid vägen, och då sitter dom ju gömd i en buske, klädda för att inte synas. Inte så lyckat om man har en häst/hästar som tycker överraskningar är obehagligt. Igår höll Artur på att bryta ihop för en fågel som flög iväg, är rätt glad att jag inte hade hunnit sätta mig upp ännu, för då hade det blivit en flygtur. Sen har vi ju en "egen" älg, en älg som brukar vara i sommarhagen (när inte Artur och Fillevippen går i den) och som har gjort så ända sedan vi flyttade hit för sex år sedan. Det är en ko, och i början hade hon kalvar men de senaste två åren har den inte varit några bebisar så hon börjar kanske bli gammal. Jag hoppas i vilket fall att hon klarar sig i år med.

För några år sedan lyckades jag filma när hon var uppe i hagen och åt medan hästarna gick och åt i hagen nedanför. Coolt!

.. ledsen, uppgiven, förtvivlad men med en gnutta hopp. Träningen gick inte så bra, eller så gjorde den det. Man åker ju iväg för att träna på att rida, men våra träningar har slutat med att jag känner mig förvirrad bara. Ska förklara. När jag rider hemma längs vägen tränar vi bra. När vi åker bort tänker jag att vi ska fortsätta träna på det vi gör hemma, få en tränares ögon på oss, så att vi kan bli bättre och komma vidare. Så har det inte varit, för när vi åker iväg för att träna så blir Petter "oridbar". Han stannar, håller huvudet vid marken och vill inte, han flemar och står still. Går han så så går han snett och slingrar sig, sladdar och hänger med huvudet även om han väldigt korta stunder är sig själv. Fattar ju att han vill ha något sagt, men vad. Vi har klurat på det vid varje ridpass, min instruktör har ridit honom med samma resultat och jag känner inte igen min häst. Idag satt några på läktaren också, och hjälpte till att fundera (tack!). När jag hoppade av Petter kände jag mig helt värdelös och övervägde att aldrig mer åka på träning igen. Men, med hjälp från läktaren, tog vi av sadeln och min instruktör hoppade upp (själv är jag för feg då Petter har ett helt gäng med rävar bakom dom där snygga öronen) och då blev han lite mer sig själv. Så då borde det vara sadeln som inte är bra. Ingen mening att lämna in den på omstoppning då, när den ska bytas ut. Lite drygt att leta sadel igen, men samtidigt oerhört skönt om det är det som varit problemet, jag hoppas det. Det var väl det bästa "felet" det kunde vara, men alla med häst vet ju vilket stök det är att hitta en passande sadel. Hur svårt kan det vara liksom? Bjuder från några bilder från igår.

Igår var jag lite tveksam till om jag alls skulle släppa ut katterna, ville ju inte att dom skulle blåsa bort. Det har ju blåst storm här hela dagen idag, men det gick bra så länge klorna var ankrade i marken... Var väldigt trött igår igen, men å andra sidan skulle det ju inte bli någon ridning i det vädret så jag passade på att sova. Drömde en så märklig dröm. Jag och bönan satt på ett litet berg, bakåtlutade (som när man sitter i soffan med fötterna på bordet), jag höll om henne med min ena arm. Vi gjorde ingenting, bara satt där och myste. Det var kväll och ganska mörkt. Då kom Bent Branderup ridande förbi i gammaldags kläder med fjäder i hatten, på en prickig häst. När han såg oss ökade han farten och galopperade iväg medan vi lugnt satt kvar och chillade. Betyder det något? Jag tycker drömmar är intressant och ibland är dom som budskap, det brukar vara skillnad på en dröm och på ett budskap. Känslan jag hade var att det var ett budskap, men vilket? När min pappa precis hade dött kom han i en "dröm". Han berättade att han kom till himlen, och att det var samma där som här, fast reklamfilmerna var bättre. Sen visade han var han var, och det var i huset vi bodde i tillsammans på 80-talet, då alla barnen bodde hemma, då han var ung (40), det var en trevlig tid, och i den tiden är han nu (som i en loop) och väntar på oss andra. När han visade mig loopen var han ju runt 40 och jag var som nu (50) så han tyckte att jag hade blivit gammal. Nu ska jag gå ut och packa inför träningen. Hoppas Petter vill följa med.

När Petter ser något misstänkt, så måste ju jag också kolla, så jag kan berätta att det är lugnt.

Härom dagen hände något som måste sett rätt roligt ut, om det nu var någon som såg det, vilket inte är så troligt eftersom det knappt finns folk på vår ö. Jag skulle åka och handla, körde iväg precis som jag brukar, men halvvägs runt sjön uppenbarade sig en stor grävmaskin mitt på vägen, den hade grävt av vägen (skulle byta rör under den). Jaha, vägen var av på mitten så rakt fram kunde jag ju inte åka. Vända? Nja, vägen är lite för trång för sådant så det var till att backa tillbaka några kilometer. Efter halva den sträckan kom en bil till, så vi backade tillsammans haha.

Igår låg jag i sängen hela dagen igen, vilket var väntat eftersom jag skjutsat dottern till skolan i stan dagen innan (mycket intryck) och då låg jag och funderade på ett matematiskt problem jag har. Hur kan en ridtur på trettio minuter ta två timmar? Hur är det möjligt? Skojar lite, jag vet svaret. Efter ridturen får dom äta längs vägkanten... det är ju också tid tillsammans...det är riktigt meditativt att gå bredvid sin häst och lyssna när den äter gräs, titta på naturen och inte tänka på något alls. Bara vara där. Underbart och lite jobbigt då det tar så mycket tid, men man vill ju ha glada hästar.

Den vita pricken är Arwen

..går det mindre bra. Och ibland blir det inte som man tänkt sig. När jag väntade på att Petter skulle växa till sig och kunna lämna sin mamma, köpte jag ett till hingstföl så han dom kunde få leka tillsammans. Eftersom Petter inte blev gul så blev den gul (gillar verkligen gula hästar). Dom blev mina hip-hop-hästar. Petter och Dogge. Världens raraste ponny. Så dom växte upp tillsammans och busade runt på lösdriften som dom busfrön dom var. Vid tre års ålder var det dags för inridning. Här är en bild på Petters och min första tur. Han slickar på mina fötter.

Hade inte samma flyt med Dogge tyvärr, var nog för oruttinerad, och åkte av med buller och bång några gånger. Sista gången blev jag medvetslös, tappade minnet och fick åka ambulans, ligga på sjukhus i en vecka med hjärnskakning och lungkompression. Efter det fick han åka på utbildning hos en mer erfaren hästtjej och där var det inga problem alls, men skadan var skedd. Jag blev rädd, och han såldes. Med tanke på att det sitter kvar sju år senare så var det nog rätt beslut, men väldigt tråkigt. Året efter gick han ungponny-SM i hoppning och kom tvåa, nu är han fälttävlansponny. Duktig! Så när jag rider en häst som jag känner att jag inte har kontroll på eller en häst jag inte känner, då låser det sig i huvudet.... Men jag jobbar med det varje dag och hoppas att det en dag går över. Det är nog inte meningen att jag ska ha någon gul häst.

börjar dottern på gymnasiet, så nu börjar alla möten igen. Föräldramöten, planeringsmöten och ja, möten. Jag ogillar möten, sitta still och lyssna är verkligen inte min grej. Börjar krypa i kroppen efter några minuter och det är också då jag har svårt att focusera på det som sägs. Och hinner jag inte rida innan mötet så brukar det inte bli av sen för då är jag för trött. Får se hur det går idag, dom vilade igår och på fredag ska det åska, det har man ju ingen lust att rida i.

Härom dagen red jag för första gången i paddocken sedan den blev klar. Artur har jag ridit i paddock/ridhus typ tre gånger innan och tänker inte göra det mer än en gång i veckan så länge paddocken fungerar (tills snön kommer). När vi är i paddocken tränar vi på styrning, sist gjorde vi volter runt tunnorna, gick in i L:et och gjorde halt. Bron tog vi endast avsuttet. Vi gjorde volterna enbart i skritt då trav blir för svårt, vi gjorde större svängar i traven. Han är väldigt duktig på att svänga för vikthjälper och det är så jag vill ha det.

Petter fick också jobba lite i paddocken, men vi red ingen skolskritt och gjorde inga skolor. Han orkar mer nu i skoltraven, det går sakta framåt. Vi travade i volter runt tunnorna och jag tror det är våra första volter i trav utan sladd, han har typ alltid sladdat i volterna och det är ju för att han har  haft bakbenen en bit bakom och hängt sig fram. Nu fick vi till det, flera gånger. Att man kan bli glad över så lite haha. Jag vet att jag ser sur ut på bilderna men det är fullt focus.

Idag ska jag bära ut en bjällra till stallet och så ska jag skaka den så klockorna låter lite varje dag så att dom vänjer sig.... ingår i WE, att ringa i en klocka och hästen ska ju stå still då....

Ha en bra dag!

Bönan är väldigt känslig och vet hur hon vill ha det. Det ska vara lugnt och skönt, ingen stress. Hon har ibland åsikter om borstningen av kroppen och manen. Tycker att jag har försökt det mesta, byta borstar, borsta försiktigt osv. Jag har inga problem med att ta på henne överallt, men när borsten kommer fram, ja det ogillar hon. Härom dagen så prövade jag något nytt. Jag har en väldigt mjuk borste och så ansträngde jag mig, ställde om min sinnesstämmning på jättelugn, nästan meditativ. Borstade så sakta att klockorna stannade, med smekande rörelser. Något hände! Bönan stod och suckade, smackade med läpparna och NJÖT. Så hon är verkligen en prinsesshäst. Petter och Artur skulle ju dö av otålighet om jag borstade dom på det viset, och det är väl det som är så roligt med olika hästar. Dom är ju det - olika! Don efter person, brukar det heta. Bönan fick gå i paddocken en väldigt kort stund, det blåste väldigt mycket, en traktor åkte omkring bredvid paddocken och så brunstar hon. Men hon är så duktig tycker jag, lite svårt med focus men det var ju inte så konstigt.

inga problem med att gå över bron.

Förbereder mentalt för att jag snart ska sätta mig igen, vill inte överraska henne. Hon tar det coolt.

Klart!