Har blivit lite nykär i vårt hus sedan jag började titta på detaljerna istället för att focusera på hundhåret i hörnen och leriga stövlar.

          En häst för varje häst, alltså Petter står i mitten och bönan till höger om honom. Storlekarna är inte rätt men på ett ungefär ser man vilken som är vilken, Artur saknas....måste hitta en liten artur-häst

"Tvingade" min hästointresserade dotter att fota och filma mig igår, det är alltid kul att jämföra bilder och se hur det ser ut idag, det är inte alltid känslan är samma som det man ser på bild/film. Det blåste utav helvete igår så det var lite spända hästar, lätt ofocuserade emellannåt. Ingen av av dom är ju rädd för blåst, men när det kommer kraftiga vindpustar och en hel drös med löv farande då kan det vara lite störande.

Petter var först ut. Han kändes fin överlag, men lite av och på här och där. Blev inte så många bra bilder då skärpan var på annat håll, men min dotter försäkrade mig om att det såg bra ut (älska).

Det var ju synd att den bilden blev suddig då jag tycker det ser väldigt trevligt ut här. I vanlig ordning måste man ju kontrollera att det inte finns något otäckt utanför paddocken....

      Vi travade mest lätt, eftersom han var lite "på", jag är bara glad att han bjuder i paddocken nu....

Man känner sig lagom snygg med tjockjacka, vinterridbyxor, långkalsonger och mössa under hjälmen... haha.

Sen var det bönan då, jag tycker hon focuserade riktigt bra trots blåsten. Det är ingen "uppvisning" och absolut inget färdigt resultat, men det är så här vi jobbar, det är inte perfekt (jag är ju en glad amatör), vad jag däremot är stolt över är att hon lyssnar och jobbar med mig och känns rätt avslappnad, även om blåsten störde lite. men jaja, här har ni.....

Igår fick jag smaka lite på framgång.... Ja, ni vet ju vad Petter och jag har jobbat med...hans balans/hur han bär sin kropp... Vi var i paddocken och det är verkligen stor skillnad på hur han jobbar därinne nu. Traven kändes väldigt fin, han bar sig utan att tappa huvudet en enda gång, vi gjorde volter och vändningar utan sladdningar och det kändes så rätt, han var glad och till och med lite busig. Han orkar mer också nu, det blir längre travsträckor, inte bara några steg längre. Ja, nu låter det som om han är halvdöd eller nått, men vad jag menar är att han orkar bära sig själv längre och längre sträckor, och märker jag att han tappar sin bärighet så bryter jag övningen då jag inte vill att han ska jobba utan den. Är ni med? Kondisen kan vi ta sen liksom, det viktiga är att stärka honom där han behöver stärkas. Så ja, passen är inte långa i dagsläget men dom har blivit lite längre och det har blivit mer trav än tidigare.

Bönan har också blivit riktigt duktig och följsam. Rätt som det är har jag väl henne lös eller nått.... Hon följer mig jättebra (tycker jag) och hon är samarbetsvillig (för det mesta). Vi kan nu göra flera steg i slutan och det är jag väldigt nöjd med då hon inte riktigt har förstått att hon ska röra sig framåt, då vi har tränat en  hel del på att hon ska förstå vad jag menar när jag pekar på hennes kors men nu vet hon och nu börjar vi kunna utveckla det också.

Kan tänka mig att de allra flesta gillar när det är fint hemma, det gör jag med och vill gärna tro att jag har ett öga för inredning, men där tar det slut. Jag kan göra "fint", men är en riktig slarver så det brukar förfalla ganska fort. Gick med i någon inredningsgrupp på FB och fick lite inspiration. Men vårt hus ser ut precis som man kan förvänta sig att ett hus ser ut som rymmer två vuxna, två tonåringar, fyra hundar, tre långhåriga katter och hästar på gården. Det är sågspån, hö, hund/katthår och annat rat...men om man zoomar in på utvalda smådelar kan det se riktigt trevligt ut här och där. Det kan väl vara ett tips....se inte helheten (om den inte är snygg förstås) utan se detaljerna...

Brorsan var här och hade med sig fisk (han är ju en fiskegalning). Gädda till hundarna och katterna....

    Den var riktigt stor.

Och så var det öring till oss, som vi åt rå (sashimi) med soya och wasabi och gari.

Artur var så glad att vara hemma, först rullade han sig i sin box några gånger, sen (när Petter och bönan sprungit ut i hagen) sprang han in i Petters box och rullade sig...sen toksprang han ut i hagen bockandes och sparkandes bakut, sen sprang han runt bland höhögarna och försökte få igång Petter och bönan, som var måttligt roade.

Det är ju alltid bara jag och hästarna, jag bor ju lite avsides och har hästarna hemma, och är inte jätteduktig på att åka iväg och träna. Över lag tycker jag att det fungerar bra, och jag är ju van med det. Ända sedan jag jag hittade min första egna ponny har det varit så. Jag gillar rätt bra att vara själv också, lugn och ro. Men ibland kan det kännas lite ensamt. Ibland saknar man någon att rida ut med, någon som kan ge en ett handtag (leda bönan 50 meter) eller någon att ta en hästpromenad med, snacka lite skit och fika med. Gubben och ungarna är ju totalt ointresserade, men gubben kan ju lite motvilligt hjälpa till att lasta vilket ju är väldigt skönt. Nu är dom ju lättlastade, men man vill ju ha någon som stänger bakdörren om sig. Bönan är extremt lättsam så henne kan jag lasta helt själv, hon är som en liten hund att ha med sig (så länge hon inte blir rädd för något). Så jag tänkte försöka hitta någon....någon som skulle tycka att det var kul att umgås med mig och mina hästar någon dag i veckan (vardag eller helg) på dagtid. Någon som gillar hästar och är hästvan. Målet är ju att bönan ska bli ridhäst igen, och då finns ju möjlighet att bli medryttare....Jag behöver inte hjälp med det som är jobbigt (mocka, utsläpp och sånt) utan bara lite sällskap och en extra hand ibland. Bönan gillar ju inte att gå så långt hemifrån och det skulle nog gå mycket lättare med sällskap av Petter, men att leda båda själv....nej. Känner jag någon som skulle vilja? Eller känner du någon som skulle vilja? Jag vill att det är en vuxen person, 18 fyllda. Jag kan inte betala något, men å andra sidan...om bönan blir ridhäst så behöver den som blir medryttare inte betala något för det heller, inte heller ha några stallsysslor. Hör av dig om du är intresserad!

Ja, det är väl varje hästägares mardröm. Man mår så jävla dåligt, vad det än är för fel på hästen. Är den snorig, har lite feber...man blir orolig...ja, jag får ju tala för mig själv, men så misstänker jag att det är. Sist Petter hade fång trodde jag på riktigt att det var helt kört...jag trodde jag skulle förlora min häst. Det är nu fem år sedan han hade sitt senaste (för man törs väl inte säga sista) anfall. Han har aldrig haft några stora anfall, det har varit lindrig fång, inga rotationer och så, men den här gången ville det inte ge sig som det brukade. Men det blev bra och han fick gå ut i hagen....två timmar senare kunde han inte gå.... Kaos i hjärnan och ångest i hjärtat. Vad skulle jag göra? Veterinären ville att han skulle stå på box i en månad (typ) och att jag skulle göra en grushage utan tillstymmelse till grässtrån.. Jag var helt förtvivlad och såg ingen framtid med hästar om han skulle gå bort. Sen upptäcktes en hovböld....och en till..... Man blir lättad då. Vid röntgen av hovarna upptäcktes hovbroskförbening på båda fram, detta är inget han mår dåligt av i dagsläget men det finns alltid i bakhuvudet att det en vacker dag gör det....

Hur ska man göra den dagen hästen inte går att rida? Jag tror de flesta vill ha hästen kvar, låta den gå i pension och bara mysa, förutsatt att den inte lider och mår dåligt. Men den dagen det händer.... har man möjlighet att göra så? jag hoppas verkligen att jag har det. Men säg att man  har ekonomi och tid för två hästar, och båda är pensionerade pga skador/sjukdomar och man vill rida....hur gör man då? Det måste man nog känna efter själv, tror jag, beslutet ska passa en själv och situationen, såväl som hästarna. Samvetskval! Skitjobbigt! Nu är jag inte i den situationen nu, men den kan komma...och det jag tänker nu, kanske inte är genomförbart den dagen det händer. Det är så lätt att sitta och tycka hur man ska göra (typ läktarridning) men när man är där själv är det inte lika lätt. Hur tänker ni?

Sa till min gubbe igår, att det var tur att vi inte blev djur i det här livet, för då hade vi nog blivit avlivade pga våra skador/sjukdomar. Jag har ont varje dag, min man går snett och stappligt, men vi är rätt nöjda med att vara i livet ändå och så är det förmodligen (?) med djur också. Det bästa vore väl att fråga djuret hur den vill ha det.

Satt upp på Petter igår igen, det kändes väldigt skönt, som jag älskar den killen. Det är han och jag resten av livet (ska man ju aldrig säga för man vet ju inte alls, men det är så det känns, och det är det jag ställer mig in på). Vi skrittade iväg på lång tygel, tog den korta vägen då dom slaktat djur åt det andra hållet och det känns ju taskigt att gå förbi när han är så känslig för dofter. Det var ett fritt pass (lång tygel, och Petter väljer form, tempo och gångart). När vi hade vänt och var på väg hem blev han rädd för något, var på väg in i skogen för att slippa möta det läskiga. Jag trodde först att det var en stock som såg lite annorlunda ut. Nåja, vi kom förbi det läskiga och sen travade vi lite och då mötte vi en kvarlämnad (?) jägare som hade gått precis bakom berget där stocken låg, så det var nog jägaren han hörde/kände lukten av. Ja, det blir aldrig tråkigt med en uppmärksam häst.

Nu är grävlingen tillbaka på kasa

Löven har trillat ner så nu ser man huset från gräsrutan där dom får beta innan arbete i paddocken.

Hade en rätt så lindrig migrän igår, men tillräckligt för att man ska bli väldigt trött så jag låg mest igår.... Nu har jag plockat alla nypon och de fyller en liten hinkt.

Kollar fortfarande på lite dokumentärer och några av dom handlade om tonårstjejer ,som när dom för första gången dricker alkohol, blir våldtagna. Tydligen är det så att många inte tycker att det är våldtäkt om inte tjejen säger nej. Men hur kan man säga nej, när man är så full att man är i princip medvetslös. Får man skylla sig själv då eller? Jag blir så jävla förbannad när jag hör sånt, är folk helt galna? Inte ens Sheriffen i den staden tyckte att det var våldtäkt, men vad är det då? Ja, det kanske är rättsligt svårt att svara på (våldtäkt/utnyttjande) med definetivt straffbart.

En annan dokumentär handlade om Universitet i USA, där tjejerna inte ens fick hjälp från skolan, då dom ville tysta ner det, eftersom om det anmäldes fick dom dåligt rykte, och eftersom de flesta (?) som våldförde sig på studenterna var idrottskillar och dom är tydligen idoler på sina skolor och då är det visst ok att bete sig riktigt illa. Man mår illa av att höra sånt.

En annan frihet, som hästfolk har lättare att relatera till, (som man kan se på youtube bland annat) är när random människor (ofta på semester) går förbi en hästhage....kolla en häst....nu ska vi rida..... Men va? Folk kryper in i någons hage och sätter sig upp på en häst dom inte vet något om. Dom kan ju förstöra flera års jobb.... Dom har ingen aning. Hästen kanske inte ens är inriden, den kanske är skadad? Idioter!

De allra flesta av oss har väl tagit oss friheter någon gång, smakat godis på Ica utan att betala eller något..När man tar sig friheter, vilken som helst, så drabbar det alltid någon. Det kan man tänka på. Om det var min syster/dotter/mamma, skulle jag tycka att det var ok att någon hade sex med henne om hon var medvetslös? Nä, det kan jag inte tro att någon tycker, inte ens den där Sheriffen....

Idag åker jägarna hem och jag ska rida ut på Petter. Artur ska åka till Bräcke och fortsätta träna.