Jag hade varit och ridit på Mälarhöjdens ridskola utanför Sätra och var på väg hem. Jag hade ridkläder på mig och åkte tunnelbana. Klev av på min station på Mariatorget där jag för tillfället bodde på Maria bostadshotell. Inte märkte jag att någon följde efter mig.... Jag tryckte in min portkod och gick upp till mig. Efter en kort stund knackade det på dörren och jag gick för att öppna.... När jag gör det kommer en stor svart man in, trycker sig in i rummet. Först blev jag mest chockad, vad är det som händer? Rädd blev jag inte, men orolig. Vet inte riktigt hur jag lyckades behålla lugnet men jag minns att jag sa "Hej, vem är du och vad gör du här?" Han berättade att han hade sett mig på tunnelbanan och tyckte jag hade så snygg rumpa (?) att han bestämde sig för att följa efter mig.

Hur ska jag lyckas få ut honom ur lägenheten, var det enda jag kunde tänka samtidigt som jag inte ville börja skrika eller visa mig rädd, för hade han varit en våldtäktsman hade han väl redan satt igång med det, så jag försökte förklara att jag inte var intresserad och att jag hade en flickvän (ja, ja, det var åttiotal och kändes som ett säkert kort), men han försökte övertala mig på ett rätt artigt sätt ändå. Helt sjukt är det, för där satt jag i min lilla lägenhet med en främmande man från ett annat land (han pratade på engelska med brytning) som ville att vi skulle ha sex, och som dessutom hade följt efter mig från tunnelbanan. Jag pratade på och var artig men avvisande samtidigt som jag förökte komma på hur jag skulle få honom ut ur lägenheten.....

Min telefon ringde (yes) och jag svarade. Det var min bästa kompis. Jag visste inte om den här mannen kunde svenska eller inte så jag ville inte säga för mycket utifall han förstod vad jag sa, men jag försökte få min kompis att komma, jag berättade att jag hade besök från någon som hade följt efter mig på tunnelbanan..... Hon trodde mig inte och tänkte inte komma.

Nähä. Tror jag blev lite förbannad då och sa att nej, det var ju trevligt, men nu måste du gå. Och det gjorde han. Gick alltså. Jag trodde jag skulle dö. Ringde upp min kompis och skällde ut henne. Aldrig att jag tänker öppna dörren igen om jag inte vet vem det är. Och vilken tur jag hade att han inte var helt galen.... Och så är jag glad över att jag behöll lugnet.

Igår var dagen då jag red i min nya sadel för första gången. Det första jag tänkte på var att stigbygeln hamnade högre upp från marken sett (hur ska jag komma upp utan pall?). Sen när vi skulle av gården och det var nedförsbacke kom nästa grej....inga knästöd...det är ju dom man tar stöd av...kändes som om jag skulle tippa fram....annars.. väldigt skön sadel som jag nu är lite kär i. Vi prövade trav med nedsittning (å vilken skön känsla det blev när det var svikt och jag kunde känna ryggen och rörelsen på ett helt annat sätt, inget skump heller vilket jag hade varit lite orolig för) och lättridning. Det gick utmärkt att rida lätt vilket gladde mig, för när han älgar på är det svårt att sitta ner... Så nu är ju målet att bli bekväm med sadeln, rida in den, och lära mig att rida utan knästöd. Hur den låg? Skulle säga att den låg bra. Den låg helt still i alla fall, och inga sura miner från Petter, så vi fortsätter och träna idag. Älskar stödet baktill då jag i den andra sadeln får känslan av att åka bak när han travar i den korta luftiga traven då han är längre tid i luften, men nu har jag det stödet.

Så igår skulle vi ju ta en promenad med den nya sadeln på, och den sista tiden har vi tränat mycket från marken den korta biten hem efter det att jag ridit klart och hoppat av, så Petter var inställd på sådan träning när vi gick iväg. Är man duktig får man en morotsslant, och morötter är gott liksom.

Han sneglade på mig som för att säga att nu kunde vi väl börja träna, men jag tänkte mer att vi bara skulle promenera (och jag hade inte riktigt så många morotsbitar för att räcka i flera kilometer). Petter stod på sig och nöp mig i jackan (jag vill träna och få en morot), men nej nyps man får man inga morötter. Vi gick lite till...(fattar hon inte, eller?) och nöp i jackan igen. (JAG VILL HA MOROT) Jo, jag fattar, men nej. (Hm). Å vad det knakade i huvudet på honom, han tänkte och tänkte samtidigt som vi gick. (Vad ska jag göra för att få morot?) Sen kom han på det.... började med skolskritt och en halt. Men haha så klok han är min kille. Så då fick han en morot, och så höll det på hela vägen, i flera kilometer. Var trettionde meter hittade Petter på övningar vi brukar träna på så att han kunde få sin belöning. Så egentligen var det  han som tränade mig och min följsamhet, så om rätt ska vara rätt så skulle jag tagit moroten själv.... Närå, han jobbade så hårt och var så kreativ för dom där mörötterna så han hade verkligen förtjänat dom. Med kreativitet kommer man längst, och sadeln verkade sitta bra. Idag ska jag rida i den har jag tänkt, jag är lite nervös för det faktiskt.....

Nuså, nu har jag fått min akademiska sadel, en Star Trekk Espaniola de lux blev det. Jag satt och väntade på postbilen igår som om det vore jultomten som skulle komma. Den är så mjuk och len att jag skulle kunna sova med den.

Jag bad att få den inställd på K4 då det är däromkring Petter ligger, "bommen" är dock ställbar. Jag lade bara på den igår, den ser ut att ligga fint, red gjorde jag dock i min andra sadel. Efter ridturen fick bönan prova den också.

Akademiska sadlar är en helt ny värld för mig. Man mäter inte vidden i vid, extra vid, utan i K4, K5. Man mäter inte sitsen i tum utan i S1, S2 osv. Min sadel har läderbom och räknas som bomlös men den är ändå väldigt stabil och inte alls sladdrig som man kanske tänker om en bomlös sadel. Jag satte dit stigläder och provsatt den när den låg på sadelbocken, ställde in rätt längd på stigläderen, satte dit sadelgjorden och ett schabrak.

Med tanke på hans reaktion när jag satte på en akademisk sadel sist tar vi det lugnt. Idag ska jag leda honom med sadeln på, och rida i den på söndag.

    Jag har en förkärlek för den ljusbruna färgen, men har svårt att hitta tillbehör i den färgen, därför valde jag att ha den tvåfärgad, för nu kan jag fortsätta ha bruna träns och bruna stigläder även om jag har beställt en nackstycke i den ljusare färgen. Något snyggt pannband i den färgen har jag dock inte hittat men eftersom sadeln är tvåfärgad går det nog med ett mörkbrunt pannband utan att man stör sig för mycket.

Petter höll sig på marken igår, och var inte alls så laddad som jag trodde att  han skulle vara, vilket ju var väldigt skönt, vi skrittade mest omkring på lång tygel och var in en sväng på skogsvägen. Bönan fick sig lite gos på stallgången, det uppskattar hon.

Sen var det då ponnymätning på eftermiddagen, det är lite speciellt. Det regnade hela dagen och var glashalt på sina ställen. Halast var det på parkeringen utanför travet, och då ska man veta att man inte får mäta sin ponny med brodd på...

För dom som inte är insatta i detta kan det vara svårt att förstå, men om en tävlingsponny har "fel höjd" tappar den massor i värde (vi behöver inte diskutera huruvida det är rätt eller fel att sälja sin bästis och så, men det är ett faktum). En ponny kanske bor på samma ställe (om det är en tävlingsponny) några år, sedan har ryttaren antingen växt ur den (blivit för lång/stor) eller så har ryttaren blivit för gammal för att få tävla i den kategorin, så många ponnysar byter ägare ganska ofta under sin livstid. Alla (nästan) som köper en tävlingsponny vill ju  ha den maxad, dvs så hög den får vara innan den går över i nästa kategori. Man vill inte ha en liten D-ponny då den förlorar lite i värde (speciellt om det är en ponny som ska hoppa). Ännu mer tappar ponnyn värde om den går över gränsen och blir en liten storhäst. Så ponnymätningar är en spännande tillställning minst sagt. Man mäter sin ponny första gången som fyraåring och gör en slutmätning vid det året den fyller åtta.

Idag ska min sadel komma, väldigt spännande, synd att det är isgata ute, men å andra sidan har ju mina brodd, men det ser ju lite riskabelt ut. Fredag är det också!

Hur jobbigt är det inte med julgranen som ska plockas fram, kläs för att några veckor senare kläs av och ställas undan? När ungarna var små var det ju en helt annan grej, då tyckte dom att det var spännande att göra det och då blev det också kul som förälder, men nu när den äldsta fyller 18 om några dagar....inte så kul längre. Men jag har lösningen....

Ljudet på filmen suger, så strunta i det. För att kunna tillämpa min lösning krävs en plastgran och en garderob stor nog för en gran, sen är det bara att plocka fram den nästa år igen, färdigklädd och grann.

Idag ska jag försöka rida igen, Petter har vilat sedan i fredags och igår när jag såg honom vara mest i luften i hagen, så känner jag mig lite nervös.... Det var som om han hade vingar, ja det är ju kul att han är glad i alla fall. Tänkte försöka tajma så att vi inte möter postbilen, sen ska jag till travet i Östersund med en kompis som ska mäta sin ponny.
 

Jag gick i åttan, hade en blå collegietröja som det stod "I don´t like mondays" på och vi skulle ha kemilektion. Under genomgången påpekades det att vi skulle vara försiktiga då det var syror vi skulle hålla på med. Vi skulle göra estrar, det skulle visa sig att jag aldrig fick göra klart experimentet..... för när jag stod där med provröret och flaskan med syra (vilken av dom har jag glömt) och skulle hälla försiktigt för att inte få syra på fingrarna, så hade jag provröret nästan i ansiktet för att inte riskera att hälla utanför. Det gjorde jag inte heller, men syrorna reagerade med varandra och exploderade istället. Jag fick det mesta i ögat, ansiktet, på kläderna. Det skvätte ända upp i taket och frätte bort lite målarfärg. Det gjorde ju rätt ont kan jag säga, och inte såg jag något heller, så en av klasskompisarna fick i uppdrag att leda mig till vårdcentralen och därifrån åkte vi ambulans till sjukhuset samtidigt som jag försökte hälla vatten i ögat, det var inte det lättaste, det mesta kom nog utanför.

Min klasskompis var mer skärrad än vad jag var, för när vi kom fram till akuten och dom frågade vad som hade hänt sa han att jag hade fått syra i örat haha. Finkänslig var  han också, för när dom klippte upp min blöta sönderfrätta tröja höll han för ögonen och backade ut ur rummet. Ja, sen fick jag ligga där ett dygn med dropp i ögat...som en jättestor lins med hål i där det droppade koksaltlösning. Japp, jag i ett nötskal....

Sedan i Söndags eftermiddag har jag mått dåligt, någon slags förkylning/influensa, jättestörigt då jag vill rida ju. Igår låg jag i soffan i princip hela dagen och det känns inte bättre idag tyvärr.

Drömde lite knäppt igår på dagen. Jag körde en lastbil i snömodd, jättebesvärligt var det för jag skulle backa och lastbilen var i sektioner som bara vek sig. Fast det var Petter som var lastbilen, jag ramlade ur förarhytten flera gånger, men Petter hjälpte mig upp igen (hur det skulle ha gått till rent praktiskt har jag ingen aning om), sen skulle jag ut på motorvägen och där fanns det typ sju olika att välja på och jag hade ingen aning om vilken jag skulle ta så jag bara tog en, och när jag kommit ut på den var det ju inte rätt och det enda jag kunde tänka var "å herre gud, hur ska jag någonsin hitta hem igen". Drömtolkning någon?

På kvällen kollade vi på film, den handlade om Munchhausen by proxy, riktigt otäckt och samtidigt väldigt intressant, har sett några dokumentärer om den diagnosen förut. Diagnosen innebär att en (oftast) mamma men även barnvakter, skadar sitt barn/barnet dom har hand om, för att sedan rädda det och bli lite hjälte. Oftast är det ju små barn det handlar om, som inte kan berätta vad som egentligen hände. Helt sjukt!

Vårvindar svepte över ön igår och snön från taket gled ner i omgångar, snart kommer jag att kunna titta ut över hagarna och se dom här godingarna igen. Saknar....