Igår var det dags för ridning efter flera dagars isande kyla, då tycker man att -10 är solstolsväder och paraplydrinkar. Vi gjorde inget särskilt, målet var bara att kroppen skulle bli varm och komma igång, så skritt på lång tygel på bortvägen, och sen blev det trav hela vägen hem (Petters val), han hade lite extra energi. Han travade rätt raskt på rätt lös tygel. 

När han sen stod i stallet och var avklädd dundrade fyra skotrar förbi, för solen sken ju också och då är det skoterföre.

När jag skulle ge eftermiddagshöt var det som om jag hade varit borta väldigt länge, eller som att jag var sen med maten eller nått för vilken energi dom hade. Petter gjorde ett sånt där hopp rakt upp i luften med en bakutspark (han måste känna sig stark) och han var minst lika tjusig som dom på Spanska ridskolan. Bönan blev helt hysterisk och stod som en cuttinghäst (vilket håll, vilket håll ska vi springa åt, va?) Varför har man aldrig kameran med sig när dom showar så? Och så lilla Bebis då, minihunden som flera gånger slängt sig ut i hagen för att jaga hästarna när dom gör så, för att hon tror att dom blev rädd för henne (som är så stor och skräckjagande). Tokfia.

Läste Silverbjälkes blogg om veterinärer, läs den. Jämförelse: Du åker till veterinären för en hälta. Din häst blir sprutad och får metacam samt ordineras vila. Samma sak som att du går till doktorn för ont i knät, blir ordinerad alvedon och vila. Ok?

Dottern och jag kollade på en bedrövligt sorglig film igår - Hathiko - så har du gråtbehov men saknar inspiration så är den bra. Jag grät från början till slutet, men då är jag rutinerad med massor av Lassiefilmer i bagaget.