Det känns lite motigt med det nu, att peppa upp sig själv när det är isgata, paddocken  inte går att rida i och vägen vi rider på börjar kännas tråkig. Ser jättemycket fram mot våren och att få komma igång med träningen lite mer på riktigt. Petter känns lite vårtrött också....

Men vi red i alla fall och han känns fin, fast lite sävlig, bara att gilla läget. Man är ju inte direkt på topp jämt själv heller, och jag tänker att det ändå hamnar på pluskontot någonstans. Åtminstonde njöt vi av vårvindarna som drog genom manen och ruskade om vinterhåren. Det blev lättridning med huvudet nästan i marken Petters alltså) och skritt på lång tygel. När jag hoppade av sen så fick jag hålla fast i manen för att inte dratta omkull (is), så bönan "slapp" gå ut på vägen då hon inte är den man hänger i manen hur som helst. Eller.... det kan jag ju göra, men inte om jag vill träna på något samtidigt och vad är då vitsen med att halka omkring. Hon var lika nöjd med att bli groomad på gången då hon har börjat fälla på halsen (så nu är våren snart här). Hon tycker det är skönt, sträcker på huvudet så att jag ska komma åt ordentligt under halsen, och så får jag plocka lösa strån i ansiktet. Sen kammade vi igenom manen, inte hennes favoritsyssla normalt sett, men igår njöt hon av det. Hon är så himla vacker...... När paddocken tinar fram planerar jag att sitta upp igen, har ju inte gjort det på hela vintern....men vi har jobbat mycket med förtroende och våra känslor. Jag blev tipsad om en person som kunde rida henne och som inte skulle ramla av om hon började sparka....men grejen är ju att jag vill att hon ska vilja ha mig på ryggen.....vill hon inte det så blir det ingen ridning. Så jag hoppas att hon ska tycka det är ok. Det gäller att smyga igång det, ta det försiktigt så hon inte känner sig påhoppad eller överkrävd, och jag är ju en bråttommänniska så det gäller att tänka till där och hålla i sig.