Jag tycker inte om att ljuga och har väldigt svårt att göra det, det syns på hela mig och jag brukar sällan komma undan med det...

Men en gång för trettio år sedan gjorde jag det utan att skämmas det minsta. Jag jobbade på mentalsjukhus och en av patienterna (en äldre dam) hade brutit foten och vi satt i väntrummet på SÖS. Den här damen var superrar och gullig och i det här fallet var det till nackdel. Den som hörs mest syns mest. Vi satt timme efter timme utan att få komma in, men så flög djävulen i mig....jag viskade till henne att hon skulle skrika lite....Det gjorde hon, lite busigt sådär. AJ! AAAAAJ! Och så gick jag fram till receptionen och sa att mina patient från Långbro börjar bli lite otålig, det vore bra om vi fick komma in nu, innan det går övertyr eftersom jag är ensam med henne..... Elakt jag vet, men vi fick komma in några minuter efter det. Mission accomplished!