En häst i frihet rör och bär sig på ett sätt, när en ryttare sitter på förändras saker. Målet är ju att rida med så små hjälper som det bara är möjligt och det passar mig jättebra att kunna sitta och nörda sånt i skritt under vinterhalvåret. Det går alldeles utmärkt att göra i sakta skritt, börja med enhandfattning, stanna och ändra tempot med sätet till exempel, göra serpentinaktiga vändningar längs vägen med hjälp av trampet i stigbygeln är ett annat exempel. Då blir det så mycket lättare när man kommer till snabbare gångarter, om det redan sitter i ryggmärgen för både häst och ryttare.

Ryttarkroppen påverkar ju hästens balans rätt mycket, tänkte på tiden när barnen var små, när man  hade dom på axlarna och på ryggen, man känner direkt när dom tappar balansen och börjar luta sig (eller somna), det måste ju vara likadant för hästen. Om jag kan känna Petters puls genom sadeln så måste ju han kunna känna mina, om jag känner att han spänner sig och stelnar till måste det ju vara likadant för honom om jag gör det.

Ett annat experiment jag läste om någonstans: Ryttare i ett ridhus fick instruktionen att ett paraply skulle släppas ner från taket vid X och blev ombedda att rida där (en och en). Samtliga hästar blev spända vid X (även om något paraply inte kom) eftersom ryttarna spände sig inför det.