Jag tycker det är jättejobbigt att sälja häst, men jag har gjort det tre gånger för att det på olika sätt varit nödvändigt, men kul är det inte. Man undrar hur dom har det och var dom har hamnat. Jag försöker hålla koll genom att googla deras namn någon gång om året. En av dom är ju tävlingsponny nu så han är lätt att hitta. En annan är på ridskola i Stockholmstrakten och jag har varit i kontakt med verksamhetschefen där och det verkar vara en bra ridskola med stora hagar och hästar i flock. Den tredje tappade jag bort för många år sedan. När barnen var små och jag köpte min första ponny köpte jag också en shettis som sällskap åt min ponny men också för barnen. En svart femårig fröken blev det, vi kallade henne Lilling.

Men sen var ju inte barnen så intresserade av hästar , det var mest en grannflicka (och släkting) som kom och pysslade red/körde henne.

Här om dagen fick jag veta att den grannflickan (nu vuxen) av en slump hittade Lilling på annons och när hon insåg att det verkligen var samma ponny, köpte hon henne. Så nu står Lilling några kilometer ifrån där hon stod hos oss som femåring.

Måste dit och hälsa på!