ar-tanten

Alla inlägg under juni 2017

Av C E - 30 juni 2017 02:49

Jag är glad över frågan, för kan man prata mår man bättre. Jag är så glad att vi är en familj som pratar med varandra, att vi är öppna, vi började prata mycket när barnen fick sina diagnoser (autism/ADHD), vi pratade om vad det innebär, varför vi gör saker som vi gör och inte som andra. Dom är roliga att prata med mina barn. Jag kommer att sakna att prata med Mikke. Googlade upp de olika stadierna vid kris, diskuterade det, fan vad bra det här går, tänkte jag, jag kanske är känslokall, jag kanske inte har några känslor för just nu känner jag inte så mycket, fast jag förstår ju att jag har stängt av, kroppen gör så för att skydda sig själv. Man kan inte ta in allt på en gåg. Just nu focuserar jag på att lösa problem, rensa papper, städa undan, ge bort hans skor till någon med samma storlek, åka till soptippen. Jag har tunnelseende. På kvällen när jag funderar på hur det ska gå när vardagen kommer, när mamma åker hem och blir själv igen, kom ångesten. Jag såg ett högt berg av problem som ska lösas, trådar som ska redas ut. Försökte prata mig själv till rätta. Du fattar väl att du inte kan se alla problem på en gång. Lägg dom i en mapp istället, ta fram ett i taget, så ser det inte så mycket ut. Lös ett problem i taget din dumma jävel. Tror inte att jag lyssnade så bra, jag kan vara rätt så envis på det sättet. När ska jag hinna klippa gräset? Får slå det med lie i höst...


Jag ser mig som en fågel som breder vingarna över mina barn för att skydda dom, jag hoppas inte vinden kommer och för med sig något av dom, att mina vingar är starka.

 

Bilden tillhör Mathias/Villfarelser

Av C E - 29 juni 2017 05:07

Vill börja med att tacka för kommentarer, kramar och annan spridd kärlek!


Igår åkte vi ut till platsen där det hände. Jag pratade med min kusin, och bad henne försökra ta reda på var det hände, hon tog reda på vem det var som hittade honom (tur att man bor på landet där alla känner alla typ). Hon ringde tillbaka och gav mig ett namn och ett telefonnummer. När jag tittade på namnet kändes det väldigt bekant... Min gudfar! Det var min gudfar, pappas kusin, som hittade honom.


Men först skulle vi ju köpa blommor, solrosor, som vi hade på bröllopet. Köpte en bukett, så vackra, fullt utslagna.

- Så fint det blev, sa expediten och började slå in dom.

- Du behöver inte slå in dom, sa jag, jag ska slänga dom i diket.......


....och det gjorde jag, fast jag slängde dom ju inte, jag la dom på den platsen han hade sitt huvud. Ett glas wisky fick han också. Skål!


Min gudfar visade hur han låg där i diket. I tidningarna har det ju stått att han låg med ansiktet under vatten, jag har inte läst dom, men informationen har sipprat ut ändå. Hemska tanke, ingen bild man vill ha för ögonen. Men så låg han inte. Han låg tvärs över diket, med huvudet mot skogen, och benen mot vägen. Och han hade landat på det enda stället som inte inte hade så mycket vatten, så han hade knappt varit blöt. Han hade sett fridfull ut, som om han sov. Det fanns inget blod. Fyrhjulingen stod på hans bröst och den var svår att få bort. Diket var djupt, fyra meter eller nått. Min gudfar fick inte bort den. Ambulansen fick inte bort den. Brandkåren fick bort den. Vi såg hjulspåren ner i diket.


Absurda tid... allt är så märkligt och svårt att förså, inte svårt att förså, men svårt att ta in. Och ändå... jag känner mig stark. I alla fall idag. Och jag tänker på den där låten dom sjunger innan matcherna som bajen spelar. Just idag är jag stark. Lyssna på den, jag gråter varje gång. Mikke var ett riktigt Hammarbyfan, med hammarbytatueringar och allt, flaggan hänger här hemma, den satte han upp på midsommar.

     

Av C E - 28 juni 2017 02:48

Jag antar att en del skulle säga att jag uppträdde olämpligt, och det får man visst tycka om man vill. Men hur absurt är det på en skala, att jag sitter på en begravningsbyrå och diskuterar kistor, och hur är det möjligt att den billigaste kistan kostar 5000:- Varför? Mikke vill bli bränd och spriden för vinden, ingen kommer någonsin ens se kistan, som ändå bara ska eldas upp. Jag förstår inte, finns det inga kartonger man kan använda? Man vill väl ha det bästa, den vackraste kistan, flådiga annonser i tidningen, supervackra blommor och en sån begravning går väl lös på 40 000:- Man vill ju inte känna sig snål eller något, så jag är väldigt glad att Mikke och jag faktiskt har pratat om hur vi vill ha det, det är nog bra att göra det så att man som efterlevande kan veta att det var så här han ville ha det, hade det funnits en kartong då hade han velat ha den. Jag vet! När min pappa dog för två år sedan började vi prata om det, vi har pratat många gånger och jag känner min man. Vi är inte ens med i kyrkan.


Så där satt vi på begravningsbyrån, jag ville veta exakt vad saker kostade och när transporten mellan hit och dit skulle kosta typ 3500:- erbjöd jag mig att köra honom själv gratis, sa att jag verkligen hoppades att han fick åka limousin för det priset, och det var det tydligen också. Allting blev så absurt, jag vek mig av skratt, inte bara en gång utan i princip hela besöket. Och jag kan garantera, att om Mikke hade varit där, hade han skrattat med mig. Vi kanske har någon alldeles speciell sorts sjuk humor, inte vet jag, men vi var samma och jag tänker fan inte skämmas för att jag skrattar även om det inte var något glädjeskratt, utan något annat. Man kan skratta av förtvivlan också, allt som byggs på inom en måste komma ut på något sätt. Tårar. Skratt.


 

Bilden tillhör Mathias/Villfarelser

Av C E - 27 juni 2017 04:42

Jag har fått så mycket kärlek och omtanke, omtumlande, från vänner, bekanta, människor jag inte ens vet vilka dom är, och det värmer, ger hopp. Tack! Ja, jag är här igen, det är flera som sagt att skriva förmodligen hjälper, och idag känns det som att jag vill skriva så då gör jag det.


Jag är ledsen, besviken och arg. Så onödigt. Fan!


Men hur går man vidare efter något sådant? Det är för tidigt att säga, men vidare kommer man ju på ett eller annat sätt. Nu är det basic, kliv upp, borsta tänderna, ät något, drick vatten (har druckit väldigt mycket kaffe dom här dagarna). Vi reagerar olika, min mamma springer runt och städar här hemma, någon vill vara sysselsatt, någon vill prata minnen och kolla på bilder, filmsnuttar. Men det är på basic. Jag gör listor. Vilka man ska ringa till (myndigheter). Måste kolla budgeten. Begravningsbyrå idag. Obduktion på fredag. Hästarna får vila, orkar inte med annat än det nu. Vill finnas för barnen. Har haft kontakt med kristeam och bup, är inte bangen på att be om hjälp.


Var är nyckeln till gräsklipparen, vad är koden till den där grejen, hur fungerar värmepannan????????? Vem ska gnälla på mig när jag går in med skorna nu? Att man kan sakna gnäll.


Hans hundar väntar, varför kommer han inte?


 

Bilden tillhör Mathias/Villfarelser

Av C E - 26 juni 2017 04:34

Min man, min bästa vän, mina barns pappa, kommer inte hem mer. En vansinnig olycka med en fyrhjuling. Hans döda kropp hittades vid fem i går morse. Polisen var här vid åtta. Ingenting kan förbereda en på det, samtidigt som hela livet lett mig hit. Mitt hjärta brister för mina barn. Har förstått att det skrivits en del tidningsartiklar, som jag inte har läst, och som jag inte kommer att läsa. Jag klarar inte av det. Jag kan inte ta in det. Smärtan i mina barns ögon. Vetskapen, som man ändå inte klarar av att ta in och hålla kvar, det går i vågor. Man är domnad i ett vacum. Kroppen reagerar med att bli väldigt konkret och praktiskt, "nu ska vi lösa ett problem"..... hur ska jag få plats med hundarna i min lilla bil? Man börjar räkna på ekonomin, man tittar ut på antalet hästar, hundar, kattar, gården. Man blir morbid. Hur mycket får man för en gitarr? Man förstår, men man förstår inte. Det går inte att förstå, samtidigt som det är solklart. Han är död. Det går inte att ändra på, det går inte att göra ogjort. Det är som det är, och det blir som det blir. Vad är så jävla svårt med det liksom? Fattar väl alla...... Det var inte så här det skulle bli, vi skulle bli gamla tillsammans, barnen skulle få uppleva så mycket mer tillsammans med honom.


Samtidigt är jag väldigt tacksam för mina närmaste som kom direkt, satte sig i bilar, tog sig från Ålands hav, kom med kärlek och stöd (ni vet vilka ni är), tacksam för alla som hört av sig med erbjudanden om stöd, en hjälpande  hand.


Livet är skört, krama dina nära idag!


Framtiden vet jag inget om, det löser sig på något sätt, det ska det göra. Det känns som att detta blir det sista jag skriver här på bloggen, att skriva om träningspass med hästarna känns rätt fjuttigt nu. Kanske känner jag annorlunda om ett tag, kanske inte. Allt har vänts upp och ner.

 


Av C E - 25 juni 2017 05:24

Hade ju tänkt ha en innedag igår när regnet ändå öste ner.... Men sen såg jag på väderprognosen att det ska regna ganska mycket nu närmaste veckan... och sommarhagen måste vara klar till på torsdag då Arturs kompis kommer. Helst vill man ju inte gå runt i midjehögt gräs en regnig dag, men jag gör hellre det än rider en regnig dag. Kanske måste jag göra det ändå, men jag gick ändå ut och började. Iris hängde envist med, de andra hundarna stannade på gårdsplanen.

   Det jag gjorde var att kontrollera eltråden och ersätta trasiga stolpar. Älgen raserar på några ställen varje år. Orkade gå igenom ungefär halva hagen, då var jag blöt upp till midjan, hade vatten i stövlarna och några myggbett. Känns ändå bra att det är påbörjat.

           

På sista bilden ser ni att Artur och Petter är synkroniserade, ni ser också att Petter vinklar sina bakben mer än Artur, det är väldigt kul att se, då det är det vi har jobbat med i några år nu. Älskar att titta på dom när dom busar i hagen.

Av C E - 24 juni 2017 05:18

Och inte en regndroppe som jag såg i alla fall. Jag red vid sju på morgonen, tränade lite på övergångar och böjda spår.

 

Varje midsommar sedan vi flyttade hit har jag gjort två efterrätter som jag aldrig gjort förut, så nu är det en tradition. I år gjorde jag dessa.... och ja, det blev visst tre i år.

       Men före dom åt vi en annan sommarpaj


   avocadoröra och räkor med lite sting.

    Men idag regnar det, vilken tur att jag inte har någon ridning inplanerad, tror det blir en innedag idag.....

Av C E - 23 juni 2017 05:29

Min bärsärk.... haha, skulle inte vilja ha Petter som ovän, så stor och tuff och stark, så mäktigt vacker. Igår red vi ut igen, trodde att han skulle vara lite däst efter buset när Artur kom hem, men inte då. Pigg och glad, ofta när vi rider ut låter jag honom välja tempo lite, men igår bad jag honom hålla ett lägre tempo och han behöll det fint, behövde alltså inte påminna honom. Annars är han  bra på att smyköka. När vi nästan var hemma prövade jag att korta traven ytterligare.... wow, skulle haft någon som filmade, det kändes som början till passage, luft i steget som ändå var samlat. Fast jag ser ju på honom att han är stark nu.

                       

Vad gör han ens på det sista kortet?

  Glad midsommar på er!

Skapa flashcards