Min man, min bästa vän, mina barns pappa, kommer inte hem mer. En vansinnig olycka med en fyrhjuling. Hans döda kropp hittades vid fem i går morse. Polisen var här vid åtta. Ingenting kan förbereda en på det, samtidigt som hela livet lett mig hit. Mitt hjärta brister för mina barn. Har förstått att det skrivits en del tidningsartiklar, som jag inte har läst, och som jag inte kommer att läsa. Jag klarar inte av det. Jag kan inte ta in det. Smärtan i mina barns ögon. Vetskapen, som man ändå inte klarar av att ta in och hålla kvar, det går i vågor. Man är domnad i ett vacum. Kroppen reagerar med att bli väldigt konkret och praktiskt, "nu ska vi lösa ett problem"..... hur ska jag få plats med hundarna i min lilla bil? Man börjar räkna på ekonomin, man tittar ut på antalet hästar, hundar, kattar, gården. Man blir morbid. Hur mycket får man för en gitarr? Man förstår, men man förstår inte. Det går inte att förstå, samtidigt som det är solklart. Han är död. Det går inte att ändra på, det går inte att göra ogjort. Det är som det är, och det blir som det blir. Vad är så jävla svårt med det liksom? Fattar väl alla...... Det var inte så här det skulle bli, vi skulle bli gamla tillsammans, barnen skulle få uppleva så mycket mer tillsammans med honom.

Samtidigt är jag väldigt tacksam för mina närmaste som kom direkt, satte sig i bilar, tog sig från Ålands hav, kom med kärlek och stöd (ni vet vilka ni är), tacksam för alla som hört av sig med erbjudanden om stöd, en hjälpande  hand.

Livet är skört, krama dina nära idag!

Framtiden vet jag inget om, det löser sig på något sätt, det ska det göra. Det känns som att detta blir det sista jag skriver här på bloggen, att skriva om träningspass med hästarna känns rätt fjuttigt nu. Kanske känner jag annorlunda om ett tag, kanske inte. Allt har vänts upp och ner.

 

Linda Strand

26 juni 2017 10:33

Har varit med om samma sak. Lastbilsolycka. Livet stannar, framtiden man hade en klar bild om är helt plötsligt ett blankt papper. Man blir praktisk, undrar om man är helt dum i huvudet som börjar tänka ekonomi och oroa sig över allt runt omkring. Det är nog bara överlevnadsinstinkten som slås på.
Saker återgår sakta till något man kan uppleva som normalt men det tar tid. Den där hjärtskärande sorgen den dämpas, man bearbetar men det tar tid. Lång tid.
Prata mycket, även om de känns som att ingen orkar lyssna tillslut. Dom får helt enkelt ställa upp på det. Håll inget på insidan.
Min Micke är fortfarande en viktig del av mitt liv, även fast jag idag gått vidare. Jag och mina vänner pratar ofta om honom, han lever verkligen vidare i våra hjärtan. Jag saknar honom varje dag, den där knivskarpa smärtan hugger fortfarande till ibland men jag kan hantera de på ett annat sätt idag. Det har gått fem år nu 💖

C E

26 juni 2017 16:02

Det är märkligt ändå, man gör det man måste för att överleva och för att klara vardagen. Min gubbe hette också Mikke.

 

Alexandra Wirgart

26 juni 2017 17:07

Alla mina tankar går till dig just nu! Det går inte föreställa sig vad du går igenom just nu. Det finns inte ens ord som kan uttrycka känslorna, men jag tänker på er nu! <3

http://lastingdressage.se

 

Ulrica Fredin

26 juni 2017 17:37

Även jag har ju som du kanske vet varit med om samma sak. Känner igen mycket av det du skriver! Skönt att du har familj och vänner nära det behövs. Om du behöver ventilera nåt så är det bara att höra av dig!

 

Inger

26 juni 2017 21:44

Tittade in på din sida när jag såg att du tittat in till mig ... vilken förskräcklig händelse för er familj. Såg en blänkare om en olycka med en fyrhjuling men tittade inte närmare på artikeln, förstår att den handlar om din man när jag läser vad du skrivit. Alla ord blir så fjuttiga, jag känner ju inte dig men lika fullt så berörs jag av händelsen. Många varma kramar till dig och jag hoppas du kan fortsätta skriva så småningom, det brukar lätta och hjälpa att kunna uttrycka sina tankar och känslor.
Förstår att du är i chock, beundrar dig för att du kunnat skriva på bloggen om händelsen.

Många kramar från Inger

http://www.snartmormor.bloggagratis.se

 

Janet

7 juli 2017 11:27

Inga ord finns som tröstar❤️ Min skräck o senast igår tänkte jag vad händer om jag förlorar min man.. o detta är din verklighet idag.. kramar om

http://Uniquhorse.blogg.se

C E

8 juli 2017 05:25

Tack Janet! Kramar tillbaks

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Välkommen Zafir, som flyttade hit i söndags. Han levererades till Nordansjö i fredags och helgen har vi tillägnat i Nordansjö på ridläger. Perfekt tillfälle att börja lära känna varandra. Till vardags är det "Faffur" som gäller.    Faffur är en 1...

Artur har känts lite avslagen på sista tiden, har väl lite tänkt att det berott på värmen och sommaren och på att vi snäppat upp träningen lite. Det har känts lite otydligt. Hade ut equiterapeuten för att säkerställa att det inte var någon stel muske...

Petter fick vandra över regnbågsbron för ett tag sedan. Vi har ju gått vid varandras sida i 16 år, min absoluta drömhäst, krigarhästen och min once in a lifetimehäst. Så tacksam för den tiden.          Foton av Yvonne Odsberg som också var ...

Igår var Yvonne här vilket alltid är väldigt trevligt. Igår var också en stor dag då det var första gången på nästan ett år som jag satt upp på Petter. Vilken lycka att få sitta där igen, man saknar lite ord men massor av kärlek och välbehag. Resten ...

Häromdagen åkte jag iväg till Yvonne för att vi skulle tillbringa en heldag hemma hos Ewa. Det kändes så spännande, hade fjärilar i magen och en viss förväntan samt en liten liten oroskänsla. Jag tycker det är svårt (lite läskigt) att sätta mig på en...