Idag är det tre månader sedan....Först var vi i chock, man trodde inte att det var sant, allt var overkligt. Tre månader senare är vi inte längre i chock, vi vet att det är som det är, har förstått. Vi försöker få ihop vardagen, hitta nya rutiner. Man är utmattad, alltid trött och lite småvimsig. Några rutiner sitter redan, andra får vi kämpa med. Om tre månader till är det jul, det ser jag inte fram emot särskilt mycket, har förstått att högtider är jobbigast då det är väldigt påtagligt att en familjemedlem saknas.

Igår red Moa på Petter, tanken är att hon ska göra det en gång i veckan, att han ska få börja galoppera. Jag är ju för feg för det i nuläget, och Petter....ja han tycker om att busa i galoppen. Moa däremot är inte feg. Petter var så lycklig att han pep och busade iväg i någon slags hoppig galopp. Såg ut som han satte sig på bakbenen, hoppade iväg, och fortsatte så. Lite som en gunghäst. Så kul att se honom få busa loss, jag var mycket nöjd med att stå på backen och titta på. Han tog fattningarna riktigt bra. Fina bushäst!