Vi har haft lite oflyt på våra uteritter....vi möter skogsmaskiner som väsnas och så är det någon med motorsåg som står och lurar i skogen. Sådana dagar har jag bara lust att be alla andra hålla sig undan (surt jag vet) så att vi kan får rida i lugn och ro. Igår blev turen väldigt kort på grund av skogsmaskinen. Resten av passet gjorde jag i ridhuset. Vilken tur att jag har ett ridhus att smita in i. Kallt var det också.

På kvällen var det bönans tur att bli riden i paddocken. Det var den lyckligaste stunden på mycket länge, började nästan gråta. Vi har ju kämpat länge, jag och bönan, och hon har ju stått utan ryttare i många år efter skada och rehabilitering. Sen fastnade vi ju lite eftersom jag aldrig hade någon medhjälpare. Men nu..... igår..... Alicia hoppade upp och jag gick som vanligt bredvid då bönan inte velat lämna min sida. Men igår var det helt ok att göra det, hon valde att det var dags. Och där stod jag i mitten och såg min fina duktiga häst och Alicia rida runt som stjärnor i skritt och trav.

      Måste bli bättre på att komma ihåg att ta med den BRA kameran.....

Helt plötsligt blev det lite kallare, som mest var det - 13 och kylan bet i hakan när vi red.... och i tårna. Resten av mig var väl inpackad i thermo. Petter blir lite piggare när det är kallt, igår var inget undantag. Men det är ju en frisk känsla när man kommer tillbaka till stallet.

Bönan fick gå in i ridhuset. Vi tränade lite skolor och travade runt lite på volter.

Uteritt efter helgens vila, då är ju Petter lite mer, när han vilat två dagar i rad. Inte het och på, men uppmärksam på allt. Hann knappt rida ut på vägen förrän vi mötte några rådjur. Han kände lukten av dom innan vi såg dom, och stod blickstilla med lyft huvud och bara inväntade det som kom. När dom kom skvatt han till en aning och sen var det lugnt. Han kändes avslappnad och vi kunde rida på lös tygel. Det är som ett meditationspass, man blir glad och kan inte tänka på något annat, det finns bara nu. Bönan fick tyvärr vila, då jag är helt urlakad och har väldigt ont i en fot, vilket resulterar i att jag inte kan gå utan att halta.

Helgen har gått i migränsens tecken, vilket betyder sängläge, vilket å andra sidan är precis vad jag behöver. Ingen vidare mening heller att stressa upp sig över hur man mår, bara att bädda ner sig liksom. Så rätt händelselös helg, men i fredags när Alicia red bönan så travade dom helt utan lina eller annat stöd. Bara det!

Japp, fem månader.... Dom jobbigaste månaderna i mitt liv, men säkert också dom viktigaste på något sätt. För allt, framtiden för mig och för mina barn har hängt på hur jag har hanterat detta. Jag är väldigt glad över att jag gjorde som jag gjorde, att jag började packa och planera flytten så omgående. Jag tror, att om jag inte hade gjort det då, hade det blivit så mycket jobbigare, och just då var jag ju väldigt rastlös och orolig, bra att kunna använda det till något positivt. Jag tror att vi har landat lite i livet i lägenhet, men fem månader är inte lång tid och här har vi bara bott i lite mer än tre. Dom två första var värst, så mycket känslor, så mycket ångest, så mycket sorg och ilska. När jag ser tillbaka, fattar jag faktiskt inte hur jag klarade av det... på riktigt....men jag gjorde det....och jag tycker att jag lyckades rätt bra. Det betalar jag för nu, då jag mest ligger på sängen och är konstant trött och rätt virrig. Nu måste jag läka ihop. Julen närmar sig, och traditioner kommer ju att se lite annorlunda ut, så nu skapar vi nya sådana. Att tro att vi ska kunna göra som förut känns inte rätt, för det är inte som förut. Jag har också märkt att jag har blivit en sån som säger "Mikke brukade..... Mikke sa alltid....Mikke gjorde" Antar att man gör så för att hålla personens minne levande.

Så krama varandra och uppskatta varandra idag!

    Sisådär 17 år mellan bilderna

Igår hade det snöat massor och man plumsade fram i snö till knäna, och på sina ställen var det till midjan (drivor), det var halt och inte kul. Inget uterittväder direkt. Hade lite tur att Moa dök upp så hon kunde ta en galoppdag helt oplanerat, så att Petter slapp att vila. Åh, vad han tycker det är kul.

Inatt har det regnat massor, så idag är det väl glashalt (minusgrader). Får se om jag tar mig iväg.... En månad till julafton... november måste vara den värsta månaden av alla.

Det började snöa igår, så när vi red fick man julfeeling. Petter var pigg och lite skvättig, satt löst ett ögonblick där då han i fri skritt slängde sig från ena sidan av ridbanan till den andra.... en fågel? Ekorre? Ingen aning för jag märkte ingenting. Efter uteritten gick vi in i ridhuset en sväng. Där tränade vi skolskritt (riktigt bra) och gjorde skolor i den. Så duktig!

  Mamma! Mamma! Ge mig!

På kvällen var det bönans tur. Hon fick ridas ute då ju ridhuset var upptaget av lektioner, men det har hon inga problem med. Problemet är jag haha. Gick bättre när Moa gick bredvid och jag stod gömd bakom en annan mamma.

    Måste komma ihåg att ta med den rktiga kameran nästa gång..... Inatt har det varit snöstorm och det har gått ut varningar om att man ska lämna bilen hemma och att inte tågen kommer att gå som normalt. Nu ska jag iväg till stallet och se själv hur illa det är. Kör försiktigt hörrni!

Igår var det dags för thermobyxor över långkalsonger och ridbyxor, tre par strumpor och tjocka tröjor. Frös bara om tårna. Krispigt brukar man säga, vad det betyder är att om du råkar stöta i dina tår mot något hårt så går dom sönder. Petter var ganska pigg som han alltid blir när det är kallt.

Bönan är ju en känslig häst, knappt riden, och inte riden de senaste tre-fyra åren, men om du bromsar med sätet tvärnitar hon, om du saktar farten med sätet så gör hon det. Superbönan! Igår var vi in i ridhuset (utan ryttare) för att göra lite skolor. Rätt som det var blev hon spänd och lite stressad. Vad, tänkte jag? Jomen visst..... det var lite frost på speglarna.....

Resten av dagen..... sängen.....