Ibland känns det som om universum försöker golva mig, puckla mig medvetslös, knäcka mig. Det kan jag ju inte påverka just där och då. Det känns som det känns liksom. Det jag kan göra är att tänka igenom det, hur vill jag gå vidare? Ska jag lägga mig raklång eller ska jag tänka att jag lär mig något av det här? Vilket av dom är självklart för mig. Om man dessutom tror, som jag gör, att jag själv har varit med och bestämt hur det här livet ska se ut, så förstår jag att det finns en mening även om jag kanske inte förstår det nu. Svaren kommer sen....