Kallt kallt är det, och lite rått så det känns kallare än vad termometern säger. Vi fick i alla fall sol till uteritten, då är det så vackert och man bara njuter (och längtar lite till våren). Petter är fortsatt fin och vi tog vår tredje galopp sedan Mikke dog. Lite längre sträcka och lite piggare galopp blev det. Löjligt nöjd! På vägen hem var himlen blekgul bakom trädtopparna, hade velat fota men fingrarna var stela och kalla så det var bara att glömma.

Uppskattar kommentarer på messenger med pepp om bönan, min vackra prinsessa.

Vad är det med folk? Igår var jag typ arg nästan hela dagen. Har försökt lägga ut annonsen på bönan flera gånger på FB men det tas bort hela tiden. Till slut skrev jag en annons utan någon information alls, nästan. Rubriken talar om att det är en häst som ska tränas från marken. Priset talar sitt tydliga språk om detta. Och det enda folk frågar om är varför hon inte går att rida, vad gör hon när hon rids, har hon sadeltvång (nej) är hon kollad (ja) är hon röntgad (ja) osv. Och det är väl egentligen inte konstiga frågor men jag hade annonsen på flera ställen och det blev väl för mycket, och så blev jag väl lite störd över att inga hörde av sig som verkligen letade efter en häst att arbeta från marken (jo, ett par var det faktiskt). Någon sur kommentar kom det också, som jag verkligen inte förstår syftet med, som ja, då måste det vara något fel på henne (och det kan det väl visst vara men det är inget som veterinärer eller ET hittar) och att jag måste ha gjort något fel (det kan mycket väl stämma, men vad hjälper en sån kommentar det liksom). 

Sen åkte jag och red, blev genast på bättre humör, för Petter var så fin och duktig, och när man rider/är med hästar kan man verkligen inte tänka på annat. Här och nu!

Sen fortsatte kommentarerna komma, om att hon har tagit över och att jag är feg. Mmm, men å andra sidan är det viktigare för mig att lyssna på bönan, vad hon vill och jag tycker vi har en fin kontakt. Det är viktigare för mig än att rida till varje pris. Min önskan är att hitta en ny ägare som tänker ungefär lika. Jag vet att dom finns där ute. 

Over and out från surtanten

Det betyder att det är bara fyra månader till midsommar. Hur ska all snö hinna tina bort?

Jag är inte lika mycket i då och det som hände även om det fortfarande är väldigt färskt, jag har faktiskt börjat kunna se framåt med glädje och inte bara som måste. Allt stannar inte för att någon dör, det är precis tvärtom, allt går vidare med exakt samma fart som tidigare. Jag ser fram mot sommaren, i år ska jag njuta av den.

Uteritt igår, solen tittade fram en liten stund och vårfåglarna skrämde Petter, men oj vad skönt att veta att våren inte är jättelångt borta trots den enorma snömängden. I traven fick han löpa på i rätt raskt tempo på lösa tyglar, man får ha ett stadigt tramp i stigbyglarna när fåglarna busar i träden bredvid. Sen tog jag galopp igen (!) fast från kort trav då. Precis som sist blev det ingen lång sträcka men det här är ju träning av mig, Petter kan ju galoppera, det är jag som måste få in det i systemet. Inget bus utan bara lugn fin galopp. Slutar väl med att man blir jockey (närå).

Petter gick i ridhuset igår, helt sjukt hur stark han är nu, och duktig.Vi red med en annan häst i ridhuset så han pep några gånger när hon var bakom oss (spännande och lite läskigt). Han gjorde den korta traven så bra, skulle vilja att någon filmade så att jag fick se hur det ser ut. Känslan är i alla fall super. Duktiga duktiga Petter.

Sen åkte jag med några kompisar till en tredje kompis för att nörda hovar, titta när hon tränade sina hästar, precis vad jag tycker är roligt. Och sen lite varm soppa på det, och ett bad i en tunna med varmt vatten som grädde på moset (mitt första bad i tunna haha). Väldigt speciellt att ligga i varmt vatten utomhus i mörkeret medan snöflingorna landade i ansiktet, samtidigt som vi pratade häst och såg på månen. Underbart!

Igår fick Petter behandling av equiterapeuten, som han får varannan månad. Det kan jag tycka att alla arbetande hästar ska få, för det finns alltid någon spänning någon stans, och då får dom ju bättre förutsättningar att jobba, det blir trevligare för ryttaren, trevligare för ekipaget. Petter tycker det är supertåkigt att stå still på gången så länge och försöker slicka terapeuten, när han inte kan det skakar han på huvudet, flemar, går fram, backar, krafsar med hoven och försöker på alla sätt säga att han har tråkigt, och att vi är så långsamma. Efter behandling brukar han få vila den dagen så idag kör vi igen.

Igår var det dags för Moa att galoppera Petter, som vi försöker att göra en gång i veckan. Galoppen är hans svåra gångart, men allt eftersom har jag blivit medveten om att den är svår för att han har så stor och luftig galopp, och då blir det svårt utan styrka. Igår glänste han, och visade att träningen ger resultat. Han såg så pampig och stark ut att jag bara stod och log. Sen när jag skulle skritta av från marken blev han jätterädd och slängde sig handlöst, jag fattade först ingenting...... tills Moa påpekade att det låg ju en jacka i hörnet. Ja, juste.... dom är ju livsfarliga om ni inte visste det..... sötkorven.....

Bebis som bebis

Vuxen Bebis

Humlan som bebis

Vuxen humla

Man märker inte att tiden går, brukar se den på mina barn och mina djur, oj vad stora/gamla dom har blivit typ. Då vet man att det gått tid. Man har blivit äldre, men är ju precis lika fånig som man alltid har varit. Lite klokare kanske, fast egentligen handlar klokheten om bättre konsekvenstänk.

Hittade en bild på mig och Bebis, den togs när jag hämtade henne för 11 år sedan, var ju tvungen att ta en ny för att jämföra.

    Igår nådde jag också min målvikt (som jag haft de senaste 10 åren ungefär), det firade jag med mat..... Jag har ett drömmål också på tre kilo till men dit är det inte lika viktig att nå.