Det blir inte så ofta längre, men det händer mycket ändå. Min äldsta har flyttat hemifrån, bara det liksom. Väldigt skum känsla. Är på väg in i hans rum typ hela tiden. Men juste, han bor ju inte här längre.

Petter är superduperfin och det gör mig så ofantligt lycklig.

Häromdagen skrittade jag en min kompis iväg från stallet i lugnan ro. En skogshuggare höll på att fälla träd inte långt från vägen. Jag känner honom och visste att han skulle sluta så fort han såg oss så jag var inte orolig. När våra blickar möttes såg jag i hans ansikte "åh nej", och insåg att han precis hade fällt ett träd som skulle fall mot oss. Inte på oss men väldigt nära. Petter tog det hela med ro och fortsatte som om inget hade hänt. Oj, vad vi skröt om våra polishästar.... Sen en bit in på vägen stod en bil parkerad, en man kliver ur den med motorsåg i handen och hörselkåpor på, promenerar rakt ut i skogen framför hästarna och börjar..... Men då hade dom fått nog, tröttnat på att vara tuffa och det var bara att vända...

Vi galopperar på varje gång vi är i ridhuset. Jag har ju låtit honom bestämma farten lite (full spruta) men nu är  han så mycket starkare och tyckte det var en bra ide att avsluta med något slags luftsprång (efter det obligatoriska pipet då). Hade han gjort ett till sånt språng hade jag suttit lite löst.... Gången efter fick han galoppera lite mer samlat och då blev det inget bus alls så det kör jag på nu. Ute galopperar jag på lösa tyglar men där går det lugnt till eftersom han är en tvärtomhäst. 

  nått sånt vart det, som avslutades med en bakutspark.

Naturen har visat sig från sin vackraste sida och en svart fjäder i Petter box meddelar att änglarna är med mig :)