Idag var det träning för Yvonne, en efterlängtad dag varje månad. Petter var först ut, och som han glänste. Det är helt sjukt faktiskt, för aldrig hade jag kunnat tro att vi skulle komma hit..... och vi har ju inte kommit så långt egentligen, mycket kvar att hitta. Kunde inte vara nöjdare över min fina fina häst. Vi har ju vuxit upp tillsammans, in i varandra, känner varandra utan och innan. Skulle inte sälja honom för en miljon.... på riktigt. När jag rider honom är det som att sitta på en Kung, som bär mig så varsamt och fint och stolt. Tror minsann att jag grät några glädjetårar också, men det bjuder jag på. Vi är inte långt ifrån piaffen nu......

Artur kämpar på, gör allt jag ber om så bra han kan. Det är ju lite skillnad att sitta på Petter först och sen sätta sig på en mindre skolad häst, men så himla nyttigt då vi återigen fick göra samma övning fast på olika nivåer. Jag vill lära mig allt!

Behöver jag säga att jag älskar mina hästar?

    Foto av Yvonne