Den där högergaloppen.... den sitter långt inne... Men jag tycker ändå att vi är duktiga som över huvud taget galopperar. Det är ju så med låsningar och mentala blockeringar, att ju längre tid man undviker det som man tycker är läskigt, ju svårare blir det att göra det.

En bra början är ju att veta att det är en blockering. Sen är det bra om man känner sig själv och vet hur man vill ha det. Någon kanske behöver bli peppad och lite tvingad, så fungerar inte jag, blir superstressad då. Jag måste göra det i min takt och när det känns bra för mig.

Det blir mindre och mindre motstånd mot galopp (åt vänster då) och med tiden kommer det bli bättre och bättre. Jag har ju satsat mot höger, men inte nått fram. Just för att det inte har varit helt rätt just då. Jag har bestämt på morgonen att idag.... Och sen när jag rider så.... nä, inte idag.

Petter har försökt några gånger, att visa, jag har inte lyssnat (låst) men i går fattade jag..... Vi tog då vänster galopp (Petter styrde) red mitt över ridbanan och vek åt höger... fast i vänster galopp. Fattar ni? Vi red det läskiga varvet i förvänd galopp. Gick lysande bra! Gjorde om det idag. Snart (kanske) bryter jag av i hörnet och fattar höger galopp.

Har sett fram mot träningen jättemycket och idag var det dags. Petter var först ut (som vanligt) och jobbade jättefint, han är ju typ bäst så....

(jag har hjälmen på sned och Yvonne sitter med stallkatten MusseMurre i knät)

Yvonne beundrade Petters tjusiga benmuskler

Ja ja, det säger ju allt när man hellre tittar på hästarnas benmuskler än någon random fotbollspelares.

Artur är värd sin vikt i guld och gjorde allt klockrent och efter bästa förmåga. Lycka!

På grund av lite sjukdomsfrånfall så bokade jag in Darcey också, men henne red Yvonne mest. Fick lite tips och sen red jag lite på slutet, rätt trött vid det laget. Belönade mig själv med Pizza. Inatt ska jag sova som en bebis.

/Bilderna tagna av Yvonne/

Två dagar efter Bebis åkte, började Humlan vilja busa, inget jag har märkt att dom har gjort dom senaste åren men jaja. Åkte iväg och köpte en hundleksak (boll), hon älskade den dom 15 minutrarna den höll, sen sprang hon runt med resterna av den, ville att jag skulle kasta. I flera dagar letade jag tennisbollar (längre hållbarhet) utan att lyckas, tänkte att jag måste ju skaffa en tennisboll. Sedan härom dagen när jag låg och vilade hörde jag hur Humlan var riktigt arg på badkaret (!). Jag var ju tvungen att kliva upp och titta vad hon höll på med, uppenbart var att hon ville ha något under badkaret, så jag stack in handen och ut kommer....... en tennisboll. Va? Det är ju bara att tacka och ta emot liksom, tack tack!

Igår pratade jag med min mamma, som frågade om det inte var någon seans snart. Inte som jag vet, svarade jag. Sen när jag hälsade på min son idag frågade han samma fråga. Hm. Kollade upp hemsidan hos dom som brukar anordna seanserna här, och jorå, några få biljetter kvar. Ringde på stört och fick en. Får se vad som händer i Mars då den är. 

Sen är vi ju lyckligt lottade i vår familj vad gäller hår. Jag hittade Shirley Temple-lockar i mitt hår, och i min sons.

Det är så konstigt och ändå så som det ska vara. Man sörjer den som saknas en, men livet fortsätter ändå, och man kan skratta och vara glad, uppskatta småsaker. Jag sörjer, men inte nonstop, Bebis är där hon ska vara nu. Mina barn har det bra, Humlan ligger bredvid mig och Malin ligger på mina ben. Idag fick  jag något slags rus av lycka när jag red. Så konstigt, och ändå, så skönt att det kan få vara så.

Bebis har funnit hos oss sedan innan min yngsta började skolan, hon var Mikkes följeslagare och klara favorit. Bebis med sina gyllengula lockar och som gjorde en grimas när hon var glad att se en, som varje natt efter Mikkes bortgång sovit sked med mig, älskat oss som är kvar med samma intensitet som hon visade Mikke. Hon har varit sjuk ett tag, förmodligen är det cushing, hon har ätit medicin som inte fungerat, magen har svällt, hår fallit av och man har märkt.... Idag var det dags. Jag är väldigt glad över att veterinären kom  hem till oss, att Bebis kunde känna sig lugn (vilket hon gjorde) och trygg. Hon fick sin första spruta i sängen, innan hon blev för trött sa jag orden hon väntat så länge på att få höra igen. Ord som hon hörde väldigt ofta förut.

- Var är Pappa?

- Gå till Pappa!

Hon viftade på svansen trots sin trötthet, för visst visste hon vad jag sa.

Sen låg vi sked tills det var slut. Nu har dom varandra igen, Mikke och hans Bebis.