Bebis har funnit hos oss sedan innan min yngsta började skolan, hon var Mikkes följeslagare och klara favorit. Bebis med sina gyllengula lockar och som gjorde en grimas när hon var glad att se en, som varje natt efter Mikkes bortgång sovit sked med mig, älskat oss som är kvar med samma intensitet som hon visade Mikke. Hon har varit sjuk ett tag, förmodligen är det cushing, hon har ätit medicin som inte fungerat, magen har svällt, hår fallit av och man har märkt.... Idag var det dags. Jag är väldigt glad över att veterinären kom  hem till oss, att Bebis kunde känna sig lugn (vilket hon gjorde) och trygg. Hon fick sin första spruta i sängen, innan hon blev för trött sa jag orden hon väntat så länge på att få höra igen. Ord som hon hörde väldigt ofta förut.

- Var är Pappa?

- Gå till Pappa!

Hon viftade på svansen trots sin trötthet, för visst visste hon vad jag sa.

Sen låg vi sked tills det var slut. Nu har dom varandra igen, Mikke och hans Bebis.