Vi har nu bott in oss en aning, känner oss som hemma och vet nästan var vi har alla bestick och handdukar, men bara nästan. Några kartonger kvar att packa upp är det. Hästarna trivs fint och Petter är ju killen som ska ha koll, han har inte riktigt tittat klart så när vi är i paddocken är det mest social tid vi ägnar oss åt. Han måste få sin tid innan jag kan be om mer. Han känns väldigt fin när han klarar av att focusera, starkare än någonsin. Artur har levlat upp flera nivåer, men så är han ju en A-ponni också.

Varför skjuta upp sådant man vill göra till en annan dag? Nej, gör det idag! Vänta inte, imorgon kan det vara försent.

Roligt just nu är sadelkammaren.....nördnivå haha. Har beställt sadelhängare och tränshängare, det kommer att bli så fint.

Idag skiner solen och hästtandläkaren kommer till stallet, Petter ska få sin bete fixad och Arturs tänder kollas så inget tok har hänt sedan sist. Jag är noga med att kolla tänderna. Petter saknar ju en tand och måste kollas två gånger om år. Annars är det en gång per år som gäller. 

Ha en fin dag!

I September flyttar morsan och jag till Grimnäs. När Mikke dog flyttade jag ju från en gård, rakt in i en lägenhet, för att landa. Det har tagit snart tre år att göra det, men sista tiden har jag längtat så efter att kunna se hästarna genom köksfönstret, att öppna dörren och vara ute i naturen. 

Vi har kollat runt en del, men nu har vi hittat den. Sjukt spännande!

Utsikten är grymt vacker och berget ni ser.....på andra sidan det berget ligger ju Ösjö, där vi bodde tidigare. Får nypa mig själv i armen. På andra sidan vägen, som närmsta granne, bor Darcey så jag får pussa stormule varje dag.

Darcey min stora vackra irländska jätte, som jag köpte för att ridskolan skulle få låna henne, har flyttat. Ridskolan sa upp kontraktet och jag har haft henne själv i några månader nu.  Det har varit tungt att inse och förstå och fatta beslut, men hon är för stor för mig, främst i hanteringen. Lade ut henne på annons och när folk började höra av sig och vara intresserade av köp knöt sig magen. Hon har lärt mig massor och jag är henne evigt tacksam för det. Klarar inte av att sälja henne i dagsläget. Istället står hon hos en kompis och jag ägnar mig åt distransiering. Kanske känns lättare längre fram. 

Fortsättning följer....

Det är snart tre månader sedan jag red på Petter. Outhärdligt lång boxvila, sjukhage och till sist åter till Artur och sin vanliga hage. Sen har det ju varit lite tokigt väder som har gjort att jag har skjutit upp premiärturen. Storm, regn, snö. Idag var det då äntligen dags. Rätt blåsigt men Petter har aldrig brytt sig om blåst och han har uppfört sig väldigt väl vid ut och insläpp, så jag kände mig lugn. Oj så jag har saknat att bli buren av honom, fick en rejäl kärleksdos. En skrittrunda ute blev det och han uppförde sig som om han inte alls vilat. Nu håller jag alla tummar att det går hela vägen. 

  Vackra vackra Petter

När man står där, med vårsolen i nacken, lite vind kanske, som leker med hårtestarna, ansiktet tryckt mot en mule. Så mjukt, så ärligt, så sårbart äkta. Den kärleken, den rena, på samma sätt som man älskar sina barn, utan värdering, utan baktankar. Här och nu. Idag. Känslan i kroppen när man får kärlek tillbaka. När hon står still med huvudet i min famn och låter mig kyssa pälsen, smeka pannan med långsamma drag.

Jag vill göra rätt, ge allt, på rätt sätt. Jag är människa, jag kommer att göra fel, misstag. Man kan lära sig av det. Bli bättre. Jag vill rida på ett sätt som uppskattas av hästen, ett sätt som jag skulle uppskatta om jag var häst. Det kan ju vara svårt att veta, jag är ju ingen häst. Men man kan läsa sin häst. Hur gör den när den är nöjd. Vad tycker den inte om. Vilken personlighet har min häst. Mammahjärtat brister av lycka när hon lämnar flocken och maten för att komma till mig, när grabbarna står längst ner i hagen och kommer i full galopp när jag kommer. Sa jag att jag älskar hästar. Det gör jag, jag har en lång väg att gå innan jag är en sådan där duktig ryttare som jag vill bli, men jag har börjat gå....

Samtidigt som jag varit nöjd med att Petter uppfört sig på våra promenader har jag samtidigt varit lite bekymrad. Det ligger inte riktigt i hans natur.... Men idag, idag pep han flera gånger och hoppade omkring som en studsboll (på stället då eftersom jag höll i honom). Samtidigt som pulsen gick upp en aning så log jag inombords, han är sig själv igen. Hurra på den!

Annars är det is, slask och snö/regn omvartannat. Behöver jag säga att jag längtar till våren.

Då har Petter stått på boxvila i...... tror det är 5 veckor. Idag skulle jag börja promenera honom 5 minuter i ridhuset, vilket ska ske varje dag så länge han har utegångsförbud. I nuläget är det 2 veckor till. Han är symptomfri och medicinfri men när han travade på stallgången (betong) för bedömning av hovslagaren, hade han puls i ena frambenet, och med tanke på det hårda underlaget ute blev det två veckor till inne, med promenader.

Sist vi skulle göra dessa promenader sa jag "aldrig mer", så jag kan lugnt säga att jag inte sett fram emot det. Såg till att det inte fanns några störningsmoment omkring oss, samt ett övervakande öga om något skulle hända, typ om bomben skulle råka explodera. Men... Petter har mognat åtta år sedan sist och skötte sig som en gentleman (påminde honom om att mamman är gammal och ömtålig). Gick våra fem minuter i lugn och ro, och sen kom urladdningen då. Jag hade kunnat lägga mig ner och sova på stallgången, så trött var jag. Dom andra hästarna får vänta till imorgon helt enkelt. Tror dom njuter av det underbara väderet.