Bönan skulle skos igår, ibland  kan hon sprattla lite med bakbenen, dra dom åt sig. Det kan vara lite jobbigt för hovslagaren, men om man kliar henne på juveret står hon som ett ljus. Så där stod jag och kliade henne på juvret medan hovslagaren gjorde bakfötterna. Alla knep är bra.

När pappa dog "glömde" jag bort det ibland och tänkte att jag skulle ringa honom när något speciellt hände, så har det inte varit med Mikke. Det kan ju förstås bero på att vi bodde ihop och att det blir mer påtagligt. Och att jag får post varje dag adresserat till dödsboet, då blir man ju påmind varje dag. Men egentligen känns det som att han har åkt bort någonstans.....

Härom dagen hängdes det igen på Bönan, och så gick vi lite också.