Det är snart tre månader sedan jag red på Petter. Outhärdligt lång boxvila, sjukhage och till sist åter till Artur och sin vanliga hage. Sen har det ju varit lite tokigt väder som har gjort att jag har skjutit upp premiärturen. Storm, regn, snö. Idag var det då äntligen dags. Rätt blåsigt men Petter har aldrig brytt sig om blåst och han har uppfört sig väldigt väl vid ut och insläpp, så jag kände mig lugn. Oj så jag har saknat att bli buren av honom, fick en rejäl kärleksdos. En skrittrunda ute blev det och han uppförde sig som om han inte alls vilat. Nu håller jag alla tummar att det går hela vägen. 

  Vackra vackra Petter

När man står där, med vårsolen i nacken, lite vind kanske, som leker med hårtestarna, ansiktet tryckt mot en mule. Så mjukt, så ärligt, så sårbart äkta. Den kärleken, den rena, på samma sätt som man älskar sina barn, utan värdering, utan baktankar. Här och nu. Idag. Känslan i kroppen när man får kärlek tillbaka. När hon står still med huvudet i min famn och låter mig kyssa pälsen, smeka pannan med långsamma drag.

Jag vill göra rätt, ge allt, på rätt sätt. Jag är människa, jag kommer att göra fel, misstag. Man kan lära sig av det. Bli bättre. Jag vill rida på ett sätt som uppskattas av hästen, ett sätt som jag skulle uppskatta om jag var häst. Det kan ju vara svårt att veta, jag är ju ingen häst. Men man kan läsa sin häst. Hur gör den när den är nöjd. Vad tycker den inte om. Vilken personlighet har min häst. Mammahjärtat brister av lycka när hon lämnar flocken och maten för att komma till mig, när grabbarna står längst ner i hagen och kommer i full galopp när jag kommer. Sa jag att jag älskar hästar. Det gör jag, jag har en lång väg att gå innan jag är en sådan där duktig ryttare som jag vill bli, men jag har börjat gå....