Igår gick det ju inte att rida då det var snöstorm.

     Tripp trapp trull - Doris Humlan Iris. Så istället följde jag med en kompis till stan.

  50-tal och rätt tomt på folk, men ett mysigt ställe. På kvällen blev det teve, då vill Doris hålla handen, det vill hon också på nätterna.

  Får se om det går att rida idag då, det ska regna och snöa.....

Igår var det så dags för ridning igen, för första gången på två veckor skulle det inte storma, regna eller vara isgata. Och jag red.....i tvåhundra meter haha. Petter var väldigt spänd, strirrade ut i skogen, blåste och frös till is....eller sten kanske. Det ska ju vara trevligt att jobba, och helst säkert också, så jag hoppade av och så tog vi en promenad istället. Planen hade varit en skrittur och det kunde vi ju lika gärna göra från marken. När jag går bredvid honom försvinner (oftast) all spändhet och även om han sneglade mot skogen (kråkor och vårvindar?) så gick vi i sakta mak så det var ett bättre val, än att han ska trippa omkring och slänga sig hit och dit för att han tror att det är något i skogen och har massor av energi som vill pysa ut. På vägen hem tränade vi lite från marken, han har blivit väldigt mycket mer uppmärksam sedan vi började med det, precis som när man tränar hundar, och hunden hela tiden sneglar på husse/matte och undar vad vi ska göra härnäst. Duktig Petter!

Bönan glänste, gjorde jättefina öppnor med små hjälper, följde takten jättefint. Hon ska få jobba från marken ett tag till innan jag lägger på sadeln och börjar planera för att hänga i den, för att sen börja sitta upp.

Petter och bönan som småglin....bönan är fortfarande musblack.....jag köpte henne för färgen, och se hur det gick med det...(skulle dock aldrig byta bort henne, men jag gillar verkligen musblacka hästar).

Igår när jag plumsade runt på lägdan lyssnade jag på ridpodden om satsning. Nu är ju inte jag någon satsande ryttare i den bemärkelsen även om jag satsar på att bli så duktig i förhållandet med min häst som möjligt. Peter Markne tyckte att satsande ryttare behövde nörda mer....sitta och bli värdsbäst på halvhalter till exempel, och det är någonstans där jag befinner mig. Inte värdsbäst, men nördig. Just nu skulle jag helst vilja åka runt och bo på olika ställen (ridakademier typ) och bara nörda ner mig i hästens mekanik och sånt, få in känslan, nöta i skritt. Men idag ska jag se om det går att rida. Nu har han vilat i två veckor så han lär ju vara lagom pigg.

Hittade en gammal bild på Bebis från när hon var valp. Nu är hon nio....

Min mamma räddade alltid hundar när jag var liten, jag vet inte hur många hon kom hem med, men kanske 6-8 stycken. Dom stannade olika länge, beroende på hur lång tid det tog att hitta ägaren. Hittar jag en borttappad hund kan ni lita på att jag plockar upp den.

För några år sedan var jag på väg till affären. Det var vinter, och rätt som det är står det en hund mitt i vägen. En jämthund. Jag stannade bilen och den kom direkt fram, tassarna var lite blodiga och den verkade trött. Dessutom försökte den hoppa in i bilen.....så jag tog med den. Tänkte att jag får väl ringa polisen när jag kommer hem efter handlingen på Ica. Hunden satt snällt på passagerarsätet och såg rätt nöjd ut.

När jag kom ut från Ica ser jag en man stå vid min bil. Han har en hundpejl i handen. Han såg inte helt lycklig ut över att jag hade räddat hans hund..... Det kan ju inte bli rätt varje gång haha.

Först var jag på mammografi, så nu tror jag att jag har cancer tills motsatsen bevisas med ett "friskbrev". Sen åkte jag till stan för att hämta ut mina glasögon. Cirkeln är sluten nu, då jag valde ett par som ser precis likadana ut som ett par min mormor hade.....och som min mamma har. Min dotter har lovat att föra traditionen vidare.

  Sen åt jag lunch, blev mest imponerad av toaletten. Den var väldigt fin, speciellt som man mest är van kundtoaletter på donken och OK.

Sen åkte jag till Hööks för att prova dom där byxorna, men dom kommer inte ut i butikerna förrän i slutet på Mars.... Till middag blev det sushi, jag undrar just om det är någon som äter såhär mycket wasabi?

    Visst har jag berättat om den gången jag var på ett hotell i Bankok och stod i frukostbuffén. En äldre (vit) man hade en macka som hon slevade wasabi på....och det var inga blygsamma mängder och gissningsvis visste han inte vad det var han lade på mackan. Ångrar fortfarande att jag inte följde efter honom för att se när han tog första tuggan.

Bönan mådde fortsatt bättre igår, var ute i hagen med Petter och fick halva portioner av hö. Petter var väldigt upprörd över de små portionerna, men jag ville inte riskera att han skulle dela sin mat med henne så det fick han stå ut med. När equiterapeuten jobbade med honom var han inte så väldans samarbetsvillig. Han flemade, lipade, gapade och steppade omkring, proppfull med energi och så gissar jag att han försökte tala om att han var HUNGRIG.

Idag och i morgon ska det storma, så ingen ridning i sikte ännu. Det börjar kännas som att jag aldrig kommer få rida igen..... Fick en fråga igår om hästarna var skodda eller inte efter som bönan halkade på promenaden. Båda är skodda med brodd, men när det är lös snö ovanpå is så får dom inget fäste även om dom har brodd för när snön åker iväg (för att det är halt) så halkar man hur många brodd man än har.

Ska se om jag tar mig till stan idag för att hämta mina glasögon. Skulle ha gjort det i förra veckan men då regnade det ju och gick inte att köra....ska försöka gå in på Hööks och kolla också. Har ni fått nya katalogen? Dom här var mina favoriter.

 Bönan kunde inte ha fått kolik på en värre dag. Som bekant så ligger hon ju aldrig i hagen, och gör hon det, då har hon kolik. Hon är ju återfallsförbrytare och får nästan alltid känning höst och vår. Vid tiotiden såg jag henne rulla. Hade det varit Petter så hade jag inte tänkt på det, men med bönan....gick ut och tog in henne. Kollade på henne en kort stund innan jag visste med säkerhet. Har en häst kolik så är det ju promenad tio minuter varje timme som gäller det vet jag väl, samt ta bort all mat. Så då satte jag på henne en grimma och gick iväg.....bara för att inse det nästan omöjliga i det företaget...hon satt på rumpan och gled iväg några gånger...åh nej....hur ska vi göra?

  Tänk er detta......med lite snö ovanpå. Det var/är fan inte kul, det kan jag lova. Jag hade ju sandat en liten ränna, men den var ju översnöad och lite svår att se. Självmordsuppdrag. Såg brytna ben (bönans) framför mig och kände mig alldeles villrådig. Bönan hade väldigt ont, ett av de värre anfallen faktiskt.....gissar att det har med underlaget att göra, hon har väl rört sig dåligt den sista tiden. Jag ringde veterinären och bad dom komma (slapp i alla fall jourtiden). Medan jag väntade gick jag runt och försökte hitta en väg vi kunde gå och kom fram till att plogkanten var säkrast, men försök att få en häst att gå mitt på plogkanten, det blev en kortare promenad då hon ville lägga sig hela tiden.....hade hon gjort det vete fan om hon hade kommit upp igen med tanke på underlaget. När hon har ont ligger hon eller står och sträcker ut magen.

    Veterinären kom, gav smärtstillande och lite lugnande, slangade i henne vatten och paraffinolja (bönan är så himla duktig), stoppade in hela armen i rumpan och plockade ut bajs. Fick order om att promenera henne, förklarade läget med underlaget (kände mig gråtfärdig). När hon hade kvicknat på sig efter det lugnande medelet såg jag hade det inte hade släppt, så ringde igen och bad dom komma tillbaks. Gick mellan boxarna och stallgången tiotalet gånger, hon lade sig hela tiden. Veterinär två kom och beordrade trav och då ville jag gråta igen......hur fan skulle jag göra.....bilvägen var inte heller sandad. Isgata med snölager på. Kanske kunde jag slå någon eller nått..... Mer smärtlindring, slangen genom näsan igen (utan lugnande denna gång eftersom vi skulle ut och trava) och jag måste återigen berömma min prinsessa. Lite näsblod blev det men direkt efteråt var det som att det släppte. Hon bajsade och såg lugn ut.  Veterinären tyckte att vi bodde mysigt jag och mina cowboyhästar.......(?). När veterinären hade åkt gick jag försiktigt på den upptrampade stigen ner på vägen. Som tur var så hade det fryst på lite och vi kunde trava (fast helt tryggt var det inte). Sen gjorde vi så då varje timme. När jag var ut för några timmar sedan  hade hon bajsat flera gånger så nu hoppas jag att det inte är sämre när jag kommer ut nu. Någon sömn har det inte blivit och idag kommer equiterapeuten, hoppas jag kan vila lite innan dess och hoppas bönan  har fått någon vila och att hon fortsätter att må bra. Om det skulle vara tarmvred så måste man åka till Uppsala för operation, vilket är något jag inte skulle göra, alltså stoppa in en häst som har såååå ont i magen i en transport för att åka 50-talet mil, vilket gissningsvis borde ta omkring 7-8 timmar. Dessutom skulle transporten åka av innan jag kom ut på vägen..... Hoppas ni får en bra dag!

Jag tycker inte om att ljuga och har väldigt svårt att göra det, det syns på hela mig och jag brukar sällan komma undan med det...

Men en gång för trettio år sedan gjorde jag det utan att skämmas det minsta. Jag jobbade på mentalsjukhus och en av patienterna (en äldre dam) hade brutit foten och vi satt i väntrummet på SÖS. Den här damen var superrar och gullig och i det här fallet var det till nackdel. Den som hörs mest syns mest. Vi satt timme efter timme utan att få komma in, men så flög djävulen i mig....jag viskade till henne att hon skulle skrika lite....Det gjorde hon, lite busigt sådär. AJ! AAAAAJ! Och så gick jag fram till receptionen och sa att mina patient från Långbro börjar bli lite otålig, det vore bra om vi fick komma in nu, innan det går övertyr eftersom jag är ensam med henne..... Elakt jag vet, men vi fick komma in några minuter efter det. Mission accomplished!