Jag är borskämd med fina hästar, svårt att förstå ändå hur fina dom är, eller det vet jag ju, men när det händer saker man inte räknat med....

Petter och jag kämpar ju med galoppen... Han blir tung i huvudet och vill gärna ha nosen i backen, det känns lite otryggt om han skulle bli lätt bak. Om jag kortar tygeln åker nosen in i bringan (inte önskvärt) men halsen är fortfarande väldigt tung. Jag tänker fattningar, fattningar. Härom dagen när vi galopperade och han hade huvudet i backen så sträckte jag fram händerna så långt jag kunde och lyfte tygeln/handen uppåt. Jag var inte alls beredd på resultatet och fattade inte riktigt vad som hände förrän efteråt, men skrattade gjorde jag. KämpePetter bjöd på en halv långsida på skolgalopp, vilket inte alls står på agendan än på några år. Men så stark han var när huvudet kom upp. Jag är nöjd om vi kan galoppera, men nu vet jag att det finns där någonstans när vi är redo. Kanske är vi det nu? Kanske inte. Jag har inte bråttom.

Så eftersom dom skämmer bort mig så, skämmer jag bort dom. Petter fick ju ett sadelöverdrag, och nu har dom andras kommit, så nöjd. Supertjusigt!