Igår var jag tuff. Jag har tränat på det mentalt och igår gjorde jag det för första gången sedan Mikke dog. Jättefånigt är det egenligen, men inte för mig. Jag galopperade på min häst! Hurra!!!! Jag ramlade inte av, han bockade inte och vi kom hem samtidigt. Vilken lyckad dag det blev. 

Nu är jag ju inte botad med dom 50 metrarna, men vi har fan börjat. Jag var inte supertuff innan heller, men efter olyckan så kom även tankar på att om något händer mig så blir mina barn föräldralösa, katastroftankar och då känner man sig inte tuff.

Uteritt igen, det slutade med att vi var rätt trötta när vi kom hem, det var ju inte planen... Han var pigg och framåt och han fick välja tempo själv. Sen på vägen hem, kom en bil bakifrån, och vadfan vägen blir ju smalare och smalare för varje gång det snöar, fortsätter det såhär är det snart en cykelväg. Ja, det kändes inte säkert att bli omkörd av en bil bakifrån på den smala vägen, och för att inte vara alltför taskig med bilföraren så travade vi tills vi kom ut på den större vägen, därav tröttheten. Blev alltså lite mer trav än tänkt. Pust! Har även bokat in equiterapeuten till nästa vecka, inte för att något känns konstigt eller fel, utan bara för att jag har det som rutin ca varannan månad.

Och glad alla hjärtans dag på er!

Igår hade jag ett stadsbesök inplanerat, som beräknades ta hela dagen. Då får man ju planera om lite, så jag red på morgonen istället, i ridhuset. Som vanligt blev det ett kort pass, är han duktig, blir det så. Det blev ett checka-av-pass kan man säga. Kollade att han lyssnade på sätet och det gjorde han superbra. Halter, skolskritt och den långsamma traven. Han känns så stark och bärig nu, som en liten dröm är han. Trampet i stigbygeln satt som en smäck också.

Lite roligt egentligen, att man planerar hela sitt liv runt träningspass och hästliv, men så är det. När vi skulle flytta hit var det ingen slump att det blev när det blev, jag planerade efter första träningen efter sommaruppehållet, så några dagar innan träningen var vi helt flyttade, hela familjen med alla djuren. Så viktiga är dom.

Igår var det uteritt igen. Vi hörde skotrarna på avstånd och magen knöt sig lite inför tanken på att möta en längs den smala vägen, eller mötet är ju egentligen inga problem, problemet är om den som kör inte stannar. Nu hade vi tur igår, blev lite av ett konditionspass med rätt mycket tempo mellan skritten. På vägen hem mötte vi två bilar, dom stannade och jag är supernoga med att hälsa och tacka när dom stannar sina bilar vid mötet. Insåg att jag gjorde likadana hälsningar som man gör på tävling haha. Sen kom bil nummer två, som också stannade fint och stängde av motorn. Bara det att...... precis när vi passerat startade han den igen och den pruttade till och lät hemskt i avgasröret. Båda hästarna hoppade som kaniner framåt och blängde bakåt. Tur man inte var kissnödig. Vi nästan vek oss av skratt. Och jag har ju hellre en hoppande häst efter mötet än under eller innan. Lastbilar kan också vara knepiga, när deras bromssystem luftas (eller vad det är som låter). Och.... det snöar igen...

Jag har inte varit på något humör sista tiden, inte haft lust till något. Petter har vilat mycket, men igår körde vi igång igen. Tog en tur ute med mycket tempo, uppför den branta backen och tillbaks. Han känns fin, pigg och glad men ändå lugn i huvudet trots vilan, blåsten och snön som föll från grenarna. Och trots skotern vi mötte på den smala vägen. Stort tack för att han stannade den och stängde av motorn, för det spelar ju egentligen ingen roll hur sakta dom kör, det låter som dom kör 120 och hjärtat stannar nästan för att man kan ju inte vara säker på att dom stannar (som fyrhjulingen i höstas).

Börjar känna mig lite dränerad. Dränerad på känslor, ork, ja allt. Beslutet om att skiljas från bönan har varit jobbigt och är jobbigt.

Det har varit svinkallt i helgen och jag har inte ridit. Igår däremot red jag ut trots migrän, så det blev lugnt och fint. Efter det var det hem och ta migränmedicin och ligga raklång i soffan med en hund på varje arm.

Eländes känns det som. Och stolpen med motorvärmaren har slutat fungera, felanmälde den igår. Dom kom och lagade den, funkade i några timmar sen la hela raden med stolpar av. Suck. 

Japp, ni hör ju. Humöret är inte på topp direkt. 

Bebis och Doris för snart 11 år sedan.

Är lite avstängd och off, känner mig grinig och less. Någon ridning blev det inte igår, storm och snö i mängder. Våren känns långt borta men försöker komma ihåg att den är runt hörnet.

Petter fick gå ett kort pass i ridhuset igår, det snöade och snöade och jag tänkte att vi skulle kika lite mer på öppnorna åt höger. Problemet sitter nog mycket i min kropp som är kortare åt vänster, alltså har jag svårare att göra saker åt höger. Sen är höger även Petters svåra varv. Men vi tog det lugnt i skritt för att få in känslan innan vi gick över till trav. Det var lättare att göra förvända öppnor i vänster varv såklart så vi varierade lite.

Bönan fick en promenad i snöväderet. Det blåste rätt bra också så det blev ingen jättelång tur. Tog bilder på stallgången. Tror inte hon har uppmärksammat ljudet tidigare. För efter första bilden åkte öronen bakåt, för att sen komma fram ett i taget.