Jag har alltid haft midsommar (och Julafton) som högtidsfavoriter, och det har jag fortfarande även om Midsommar nuförtiden för lite vemod med sig.

På Midsommardagen för fyra år sedan åkte Mikke hemifrån för sista gången, fyra år sedan jag sist såg honom. Det blir lite lättare för varje år, det känns som han har rest långt bort där det inte finns någon telefon, och det har han ju också. Han har fått sällskap av båda sina föräldrar. 

Nu kan vi sitta och minnas tok han gjorde och skratta åt det sådär som man gör om minnen, det går åt rätt håll kan man säga.