När vi flyttade till ridskolan tyckte Petter att det mesta var småläskigt eller jätteläskigt, bara att gå till hagen kunde vara en utmaning. Sen är han ju en sån som vill ha koll på sin omgivning också. Och sån är ju jag också. I somras började man bygga (eller man har ju inte börjat än men röjt och haft sig) precis bredvid stallet där vi rider när vi ska rida ut. Det har varit skogsröjning, det har åkt grusbilar och nu är det traktorer som skyfflar grus hit och dit. Vi möter grusbilar och Petter rör inte ens på örat. I förrgår stod jag 50 meter ifrån grusbilen när den släppte iväg allt grus (ni vet hur det låter) och Petter stod stadigt. Idag red jag förbi när två grävskopor stökade en bit ifrån. Superbra miljöträning men också ganska irriterande. Ja, ja! Duktig kille i alla fall, kanske han börjar bli vuxen :)

Vi har smugit igång träningen lite försiktigt och jag försöker följa schemat jag gjort även om jag oftast måste flytta runt dagarna lite, men ännu har jag lyckats hålla alla pass inom rätt vecka. 

Mån-uteritt, bara vara

Tis-trampet i stigbygeln, lite böjning

Ons-ut, lite mer tempo

Tors-böjda spår

Fred-Travuppgångar, skolskritt, lite mer samling

Lör-vila

Sönd-ev ut, annars vila

Det känns så jävla bra att alltid vara supernöjd med honom efter avslutat pass. Klart det händer att det känns skit, men det är väldigt sällsynt, men till viss del tror jag att det beror på hur man focuserar. Det kanske inte blev som  jag hade tänkt mig, men något blev väl bra, och då är det där focuset ligger. Ja, ja, det där får vi träna mer på men jävlars vad duktig han var på det där. Och så avslutar man nöjd, och det känner hästen, att matte är nöjd och glad. Tror i alla fall jag. Trevlig helg!