Bönan skulle skos igår, ibland  kan hon sprattla lite med bakbenen, dra dom åt sig. Det kan vara lite jobbigt för hovslagaren, men om man kliar henne på juveret står hon som ett ljus. Så där stod jag och kliade henne på juvret medan hovslagaren gjorde bakfötterna. Alla knep är bra.

När pappa dog "glömde" jag bort det ibland och tänkte att jag skulle ringa honom när något speciellt hände, så har det inte varit med Mikke. Det kan ju förstås bero på att vi bodde ihop och att det blir mer påtagligt. Och att jag får post varje dag adresserat till dödsboet, då blir man ju påmind varje dag. Men egentligen känns det som att han har åkt bort någonstans.....

Härom dagen hängdes det igen på Bönan, och så gick vi lite också.

Han har ju varit busig några dagar nu, och då är man ju beredd på fortsatt bus. Red själv i paddocken sist (i tisdags) eftersom det röjs efter vägen och det tycker inte Petter om. Han kändes sådär mjuk och fin och lyssnade fint på sätet, han ville dock stanna lite på ena hörnet där hästen i hagen står. Sen kom vi ner på kortsidan och då växte han flera decimeter, samlade ihop sig, och jag tänkte oj oj, nu flyger han i luften...... men han jobbade vidare, bara med en massa power. Det var så coolt, och samtidigt så läskigt för det kändes som om han skulle explodera. Tänk när (om) jag kan ta till vara den där kraften och inte bli nervös när den kommer. Vilken häst jag har!

  Sen igår var vi till tandläkaren för slipning av den där tanden som inte har någon motsvarande tand i överkäken. Och det är också så roligt, för även om han avskyr sprutor och sånt, så vet han precis vad han ska göra, och gör det. Går in i undersökningsspiltan utan problem, och ställer upp sig där behandlingen ska ske. Jag är imponerad.

Det känns som om jag skulle behöva lite semester nu....tyvärr är det lite svårt att få till det, så jag väntar och längtar lite till...

Tänk att få vakna med bananträd utanför fönstret..... eller i en storstad med gigantisk utbud av allt.

Igår hängdes det på bönan, både jag och min medhjälpare (Tack Alicia), helt utan problem och Petter.....han var ungefär lika busig igår.

....Petter..... Han hade väldigt roligt igår han, synd att inte matte har samma humor. Vi skulle rida i paddocken.....tillsammans med tre andra hästar, Petter höll på att krevera av lycka, skulle det lekas? Det var i alla fall vad han ville göra. Red runt en stund innan jag hoppade av, så lite miljöträning blev det, men det blir ju inget gjort när han är på det humöret. Men ändå, jag är glad över att jag har en glad häst som tycker livet är roligt och som tydligt visar vad han vill och på vilket humör han är.

Bönan fick jobba lite i paddocken. Annars var det en sån där åka omring dag igår, det känns skönt att Mikke är där han ska vara nu.

Askspridningen gick helt i Mikkes anda, tror han hade varit nöjd. Vi gick upp i skogen, min dotter gick först med Hammarbyflaggan. Hundarna var så klart med också. Cermonin inleddes med en tyst minut och sen spelade vi upp Kentas "Just idag är jag stark". Sen turades alla om att sprida askan. Sen lyssnade vi på sången igen, grät och stirrade ner i mossan, där växte smultron. Blommor placerades ut, av mig fick han 21 eldfärgade rosor, en för varje år vi var gifta, sen en varson solros från mig och barnen.

Vi åkte ut till olycksplatsen, där syskonen lade blommor, något märkligt hände.....Bebis gick ner och ställde sig och stirrade på platsen där han låg, och började morra, hon gick en kort sväng och kom tillbaka dit och morrade lite till. Sen kom en ensam trollslända och flög lågt längs diket.

Dagen avslutades med gemensam middag. Min dotter och jag åt pizza, pizzafredagarna var heliga för Mikke....

Idag är det då dags att sprida askan. Det känns både och, det blir ju ett slags avslut, men också en slags början, jobbigt såklart. Träffade två av Mikkes syskon igår, det var trevligt, vi hade inte setts på väldigt länge. De andra syskonen träffar jag idag när vi åker ut i skogen. Sen ska vi till olycksplatsen också så att dom får se den.

Igår red vi skogsvägen över berget igen, vi fick rida sist, två 170+ hästar framför så är man bara 153 får man gå sist.

  När vi kommit en bit upp kom solen fram och sken upp hela skogen.....underbart, man suger åt sig energin och hoppas att den stannar en stund.

....lugnare. Viss hjälp har anlänt, tänk att man nästan ska bryta ihop innan den kommer. Det är inte klappat och klart, men en början. Inte heller löser det några problem, men avlastar. Det finns hopp....

Fick till en ridtur i regnet, dom är så värdefulla dom där ridturerna, och umgås med häst-tiderna, det går fan inte att tänka på andra saker då, man måste vara här och nu, och det behöver jag. Imorgon är en ny jobbig dag, Mikkes aska ska spridas....

....till bristningspunkten... Är inte riktigt där ännu men ändå inte så långt ifrån heller. Det har gått snart tre månader och orken, kraften börjar sina. Jag känner mig fortfarande stark, det gör jag, men orken.....

Stod och tryckte hö i svarta sopsäckar igår, frustrationen......(inte över höt) och skrek rakt ut, lite skrovlig i halsen idag, det hjälpte en kort stund i alla fall. Hämtade halm också så det kan jag stryka från listan, ingen ridning blev det, vet inte om jag får till det idag heller.... nytt jobbigt möte väntar......

Låttititlar att ha i åtankte: "Just idag är jag stark" och "Livet är en fest"....... Ironi......

Bilden tillhör Mathias/Villfarelser