Ja, Petter alltså (såklart). Igår fick han equiterapi och det var han som sa det. "Nu är han perfekt". Väldigt skönt att höra, fast jag redan visste det. Han är ju guld att rida nu. Innan han fick behandling red jag ut, det blev till och med två galopper. Tänkt om det kunde kännas lika tryggt i ridhuset.... en vacker dag..... gör det det.

På den där vägen vi rider, som inte leder någonstans, brukar vi möta bilar. Man undrar ju vart dom ska någonstans? Eller så tycker man att det är jättekul att åka på en smal väg och vända? Jag brukar tänka att dom som åker där ska hångla.... det är ju i alla fall kul.