Igår vaknade jag med begynnande migrän, vilket jag tänkte låtsas att jag inte kände. Jag hade bestämt med en kompis att rida klockan nio så.... En lugn ridtur ska man väl klara av liksom. Solen sken och det gnekade i snön då det fortfarande var rätt kallt, kanske -17 eller så. När vi ridit en bit in på vägen, travat lite, och precis skulle äntra den branta backen, kommer det folk. Petter tvärnitar alltid då, för han måste först kolla vad det är. Och då såg jag en prick som separerade sig från flocken. En lös hund. Som kommer mot oss i full fart. Och då sitter man där på ett halvt ton flyktdjur och inte har någonstans att ta vägen. Ingen jättekul känsla är det. Vad ska hända? Kommer hundjäveln att stanna? Kommer hästarna att stå still? Kommer dom vända och rusa hemåt? Hunden lyssnade inte på sin ägare och tänkte inte stanna. Petter hade sin coola kostym på sig igår och stod blickstilla, kikade lite nyfiket framåt. Min kompis satt på en nyinköpt femåring.... hur skulle hon bete sig? Hunden stannade två meter ifrån och funderade på om den skulle våga sig ända fram. Jag bad Petter gå fram så hunden backade (för då var den inte lika tuff längre). Hundens matte kom farande nedför backen på en spark... OMG, sparkar är nästan värre än hundar (om man är häst alltså). Det gick bra, våra hästar skötte sig exemplariskt vilket inte alltid är fallet. Hade Petter haft sin buskostym på sig hade det varit annorlunda. Pulsen gick upp rejält och migränen snäppade upp några steg. Hrmf. Tur det var två rävar som oss, som ridit sedan barnsben, och inte barn.

Sen kan ju ägarna till hundarna säga att den inte anfaller, men jag kan lova att om man sitter där, och hunden kommer i full spruta, så upplevs det som ett anfall. En annan häst hade fått panik och vänt hemåt i full fart långt innan två meter ifrån. 

Resten av dagen i sängen....

1 april idag, ska försöka att inte bli lurad, men jag går på det mesta..... en liten stund i alla fall, tills jag har funderat lite, utgår ju från att folk är ärliga jag.