Jag har en liten Iris.

  Hon har bott här i snart två år, hon är ett litet problembarn som hade en väldigt tråkig uppväxt och blev räddad av polisen.

  Kärleksfull, ängslig, rar. Jag brukar tänka att hon har Posttraumatiskt stress syndrom, att hon inte riktigt kan rå för hur hon beter sig.

  Hon  har valt mig till sin trygghetszon, och vill helst sitta i mitt knä nästan jämt, ligger vi i sängen ligger hon gärna runt eller på mitt ansikte (som en höna på ett ägg).

Men hon gör inne, det visste vi redan innan hon kom och det finns ju en förhoppning om att hon ska sluta med det, för i längden fungerar det inte att gå omkring och torka efter henne. I somras när dörren stod på vid gavel och hon hade varit ute kunde hon komma in och direkt gå in i tvättstugan och bajsa på golvet.

Men igår....skällde hon vid ytterdörren och ville bli utsläppt, när jag öppnade dörren sprang hon ut och bajsade i snön, så än finns det hopp...