Jag vet att jag tjatar om väder, men när man har häst och inget ridhus är det liksom det viktigaste i livet. Är väderet dåligt kan man inte rida helt enkelt, och man rider ju i regn, snöfall, blåst allt som oftast. Men när det är storm och  underkylt regn då ger jag fan i det (även om jag irriterar mig för att min plan sprack). Inte mycket man göra. Petter fick lite extra vila (igen) fast och andra sidan skulle jag ju på möte i stan... Och här blir jag så upprörd på mig själv, jag vet att det är snorhalt ute, att bussarna inte går för att det är osandat och snorhalt, jag ser att det regnar och att det ändå är minusgrader vilket gör regnat underkylt.... och ändå sätter jag mig i bilen (som för all del har fyrhjulsdrift, lågväxel och diffspärr). Redan när jag kom av gårdsplanen kände jag att det inte skulle gå men det går ju inte att vända på en liten grusväg direkt så jag åkte runt sjön, en sträcka på sex kilometer. Det tog 45 minuter och jag var alldeles kallsvettig när jag kom hem. Ska försöka komma ihåg det till nästa gång....

Mötet var jag med på över telefon och det var ju inga problem. Ska försöka komma ihåg även det till nästa gång. Det finns inget möte som är så viktigt att man måste åka med risk att inte komma fram.