Först ut var Petter. Ett frustrerande pass om jag ska vara ärlig. När han jobbade gjorde han det bra, men en hel del av passet gick åt till att stå still som en staty. Om jag visste varför han gör så. Förmodligen hade han lite träningsvärk efter gårdagens bus men det är inte hela svaret eftersom detta är något han har gjort i perioder i flera år. Avslutade passet innan tiden var slut. Bilden är från när jag försökte få snurr på honom genom att låta honom springa på och rida lätt.

Sen var det Artur, som jag ridit sammanlagt mindre än tio gånger senaste året.... Inga förväntningar alls (kan det vara så att jag har för höga förväntningar på Petter? Och att han låser sig? Jag vet inte). Med Artur jobbar jag ju grunder och mest i skritt. Han gjorde allt jag ville och med en attityd som fick mig att gråta (på riktigt). Han ville verkligen göra rätt och han gjorde mig så glad. Lilla söta Artur! Och tänk att jag är så liten att jag kan rida C-ponny vid 52 år. Jag avslutade även detta pass innan tiden var slut, men av fullkomlig lycka i detta fall. Det behövde jag. Ska bli väldigt trevligt att ha dom båda hela sommaren, även om Artur mest ska vila...

Guldstjärna till den här killen!