För bra precis (till och med klockslaget) åkte Mikke hemifrån för att aldrig mer komma tillbaka. Han lastade fyrhjulingen i mitt hästsläp och åkte iväg. Det sista jag sa (och som jag alltid sa) var: Kör försiktigt. Imorgon bitti för ett år sedan kom Polisen hem för att meddela hans bortgång. Om man vill märka på ord, så kom han visst hem igen, dock i askform...

När jag tänker tillbaka på det här året är det så mycket som har hänt, att det lika gärna kunde vara under en tioårstid. Jag har inga reserver kvar. Alls. Men samtidigt ser jag positivt på framtiden. Livet går vidare, sägs det, och så är det ju. Bara för att något tragiskt händer stannar ju inte hela världen upp för det. Det går vidare. Jag beundrar mina barn som kämpar på. Jag beundrar mig själv som kämpar på. Vi står upp. Ett år har gått. Livet är helt annorlunda men samtidigt inte. 

När det hände var det som om någon hade hällt ut ett gigantiskt pussel på golvet, som jag skulle sätta ihop. Och det är väl det jag har hållit på med i ett år. Några bitar försvann under mattan. Några bitar gick sönder lite. Några bitar passade inte och fick sågas till i  nya former. Jag gillar inte pussel, är för otålig för sånt. Men det skulle göras, och jag har kämpat med det så gott jag har kunnat.