För bra precis (till och med klockslaget) åkte Mikke hemifrån för att aldrig mer komma tillbaka. Han lastade fyrhjulingen i mitt hästsläp och åkte iväg. Det sista jag sa (och som jag alltid sa) var: Kör försiktigt. Imorgon bitti för ett år sedan kom Polisen hem för att meddela hans bortgång. Om man vill märka på ord, så kom han visst hem igen, dock i askform...

När jag tänker tillbaka på det här året är det så mycket som har hänt, att det lika gärna kunde vara under en tioårstid. Jag har inga reserver kvar. Alls. Men samtidigt ser jag positivt på framtiden. Livet går vidare, sägs det, och så är det ju. Bara för att något tragiskt händer stannar ju inte hela världen upp för det. Det går vidare. Jag beundrar mina barn som kämpar på. Jag beundrar mig själv som kämpar på. Vi står upp. Ett år har gått. Livet är helt annorlunda men samtidigt inte. 

När det hände var det som om någon hade hällt ut ett gigantiskt pussel på golvet, som jag skulle sätta ihop. Och det är väl det jag har hållit på med i ett år. Några bitar försvann under mattan. Några bitar gick sönder lite. Några bitar passade inte och fick sågas till i  nya former. Jag gillar inte pussel, är för otålig för sånt. Men det skulle göras, och jag har kämpat med det så gott jag har kunnat. 

Först ut var Petter. Ett frustrerande pass om jag ska vara ärlig. När han jobbade gjorde han det bra, men en hel del av passet gick åt till att stå still som en staty. Om jag visste varför han gör så. Förmodligen hade han lite träningsvärk efter gårdagens bus men det är inte hela svaret eftersom detta är något han har gjort i perioder i flera år. Avslutade passet innan tiden var slut. Bilden är från när jag försökte få snurr på honom genom att låta honom springa på och rida lätt.

Sen var det Artur, som jag ridit sammanlagt mindre än tio gånger senaste året.... Inga förväntningar alls (kan det vara så att jag har för höga förväntningar på Petter? Och att han låser sig? Jag vet inte). Med Artur jobbar jag ju grunder och mest i skritt. Han gjorde allt jag ville och med en attityd som fick mig att gråta (på riktigt). Han ville verkligen göra rätt och han gjorde mig så glad. Lilla söta Artur! Och tänk att jag är så liten att jag kan rida C-ponny vid 52 år. Jag avslutade även detta pass innan tiden var slut, men av fullkomlig lycka i detta fall. Det behövde jag. Ska bli väldigt trevligt att ha dom båda hela sommaren, även om Artur mest ska vila...

Guldstjärna till den här killen!

.... Mr Power... Idag red jag en kort sväng på Artur. Tejpade fast bubbelplast på sadeln, varför gör man något sådant? Jag tänkte att bubblorna går sönder där jag har mina sittben. Syftet var att veta om jag sitter med roterat bäcken eller inte. Planen misslyckades.... Så var det A. Han blev rädd för plasten och bubblorna som sprack. B. Jag åkte i backen. C. Inget hände.

Rätt svar var C. Jag måste sitta väldigt försiktigt eller så var bubblorna sega bara. Han var duktig i alla fall. Dels för att han inte blev rädd för plasten och dels för att han böjde sig för sätet väldigt fint. Vi börjar där. Sen då, var det dags att släppa ihop grabbarna grus. Dom har inte gått ihop sedan innan Mikke dog, men dom har ju snosat på varandra genom boxarna. 

Jädrans vad stark Petter har blivit. Men kolla bara.....

Den sista blev en kapriol, grämer mig att jag inte fick en bild när han var i luften. Artur vet jag inte riktigt vad han gör..... Men han går inte av för hackor han heller...

Sen var det dags för hälsningar och gnugg.

Och imorgon är det träning....

Alltså, jag är ju såååå nära att galoppera inhägnat men än har det inte hänt. Första dagen när det var perfekt läge hade jag publik vilket jag inte alls är van med så det sket sig. Petter vet ju att jag är på g, att jag laddar och kämpar. Jag vill ju helst ta det en dag när det är varmt och han är lagom. Det var han ju igår när jag hade publik. Idag är det mulet, blåser, småregnar och då blir han genast mycket mycket piggare. Så det kände jag ju direkt att idag blir det inget. Hade det varit ute, inga problem, men inte inne än så länge. Men Petter frågar hela tiden. Nu? Nu? Men nu då? Mycket trav under lättridning så han får röra på fötterna. Han skyggade någon gång men annars så gick han mest och samlade energi. På slutet gjorde vi travövergångar, och som han växte. Hela frampartiet växte, och lite mer för varje gång. Sista gången blev det en terre a terre. Och vet ni, jag fann mig, och berömde honom istället för att låsa mig. Snart Petter, snart!

Gjorde flera saker idag som jag inte brukar göra. Det sitter ju i huvudet, det vet jag, och jag jobbar med det varje dag. En sak är ju galoppen. Men det gör jag ju ute nu, både bortåt och hemåt, först eller bakom. Bara det... Dock inte kommit så långt som till ridhus/paddock. Men jag är där i tankarna....

Åkte till stallet och tog in Petter (big NOOOO) eftersom jag var helt själv där. Tycker jag inte om. Tänk om man ramlar av och svimmar av eller nått. Fast man kan ju snubbla på gatan också, slå i trottoaren och få samma reslutat. Jepp, gjorde iordning farbrorn och gick ut i paddocken. Det är ju lite väl varmt men ett kort pass.... Resultatet i hästen uteblev men resultatet i mig växte.... Alltså... jag gjorde galoppfattningar, flera stycken faktiskt. Sen att Petter tyckte det var för varmt för såna tokigheter var ju en sak, och inte så viktigt. Det viktiga var att jag gjorde det.... eftersom jag förväntade mig galopp (i alla fall första gången). Ett steg närmare. 10 poäng för gott försök.... Får se om jag är lika tuff i morgon också. Men lite piggelin blev han i alla fall...

.... såg någon idé på FB som jag ville testa. Det är ju rätt varmt nu, och har varit länge, det sliter på hovarna som blir torra. Man vill ju helst stoppa ner dom i en damm, eller om man kunde be Petter stå still med alla fyra i varsin hink. Ja, ja. Så jag köpte blöjor dårå, helst skulle det vara badblöjor men det hade inte min affär. Ingen aning om rumpstorlek men köpte för 7 kg.

Tror Petter gillade det.... och det fuktade rätt bra på kort tid... Idag ska han få ha dom på sig lite längre.

I morse stannade jag kvar i hagen en stund efter att jag hade släppt ut hästarna. Lite kli, lite mys och lite svordomar åt insekterna. Värmen är ljuvlig, och har varit så typ hela Maj... Nu måste det komma regn så att gräset växer, blåbären inte skrumpnar bort (vad ska björnarna annars äta?) och så vidare. Syrenerna blommar en månad för tidigt och allt annat också. Lite läskigt är det om man tänker vidare på klimatet, förändringar och allt däremellan.

Petter är i alla fall fin, han vilar den här veckan, lite för varmt för hans tycke.