Igår hann jag inte riktigt med pga ett möte i stan, det tog nästan hela dagen. Hösten visade sig från sin sämre sida, regn och regn. Hagarna är leriga och det är vid den  här tiden man börjar längta efter minusgrader så att det fryser på och blir lite mindre kladdigt.

...till en häst.... Den är så stark och ren. Kärleken jag känner till hästarna, lyckan när vi är tillsammans och förstår varandra... det är svårt att toppa den.

Igår red vi ut igen, och då fick jag den där känslan, jag blev nästan tårögd, tårarna ligger nära nu, men nu var dom av glädje och lycka.

Har bokat in equiterapeuten igen, det blev ju ett långt uppehåll på grund av det som hänt, men nu är det dags. Träning är det i helgen också.

Igår red jag ut med min ridkompis Kent. Vi red redan vid nio för att slippa det värsta regnet, vilket vi lyckades med. Det blev en sådan där baravaradag. Petter hade lite träningsvärk efter galoppen dagen innan, men efter lite trav verkade det släppa.

När vi var på seansen skulle vi tänka på något som gjorde oss glada, jag tänkte på mig och Petter, hur vi rider längs en grusväg och får till den perfekta balansen i en kort trav, då är jag lycklig.

Mina kompisar fixade en tid hos en psykolog, så där var jag igår, fast det är egentligen inte prat jag behöver, mer praktisk hjälp, men några tips fick jag ändå, och så grät jag en skvätt förstås.

Ställde mig på vågen imorse.... -5 kg. Jag har kämpat med vikten typ hela livet och är alltid noga med vad jag äter, har stenkoll på kalorier och what not, men de senaste fyra månaderna har jag inte haft någon koll alls, men å andra sidan har jag väl typ slitit ihjäl mig....

Nu är surhösten här, regn och blåst men ändå med en speciell myskänsla. Jag gillar ju hösten men när det regnar på snedden och blåser så att hästarna står med rumpan mot vinden och huvudet i backen, då är det mindre kul. Igår red Moa Petter igen, han visste direkt att det skulle galopperas. Pep och sprang på snedden vid första fattningen, så kul hade  han i alla fall.

Idag hoppas jag på uteritt, att regnet ska vänta lite, eller i alla fall bara droppa lite försiktigt. Varje tillfälle jag får ligger jag på sängen och vilar ikapp, lägger bort massor av måsten, gör bara det absolut viktigaste...

Jag har den senaste tiden haft känslan av otillräcklighet. Jag är så trött och slut, humöret börjar sjunka.... det blir inte riktigt som jag vill och jag mår så dåligt över det. Kan inte påverka, får inte till det. Känner mig dåligt, kass och en aning värdelös. Är livrädd för att glida in i depression, det låter sig inte göras liksom. Jag slår knut på mig själv men det blir inte bra. Sitter lite fast.... är detta ett test? Klarar jag av det? Jag har fan ingen aning längre.

Det har alltid varit min favoritårstid, finns ju inget vackrare än gul/röda träd och den där underbara luften....

        Min bil är klar och den låter ingenting längre, väldigt nöjd med den. Hästarna fick vila igår, då jag åkte till gården för att hämta hö. Får se hur jag hinner idag.