När det precis hade hänt frågade min dotter mig om jag tänkte bli deprimerad och ta livet av mig.... men det kan jag ärligt säga inte låter som mig, så det sa jag att jag inte skulle. Jag har som ni förstått väldigt hög ansvarskänsla, och det här är ju mitt ansvar att fixa. Det måste liksom gå ju.

En annan "rolig" fråga jag fick, var om jag skulle skaffa Tinder nu, haha. Låter inte heller som mig.....

Ibland är jag lite orolig över att jag ska köra slut på mig, jag har ju kroniskt utmattningssyndrom trots allt, och fibromyalgi, men å andra sidan, det måste göras, och det får väl komma sedan då, för nu finns det ingen tid till det. Jag gör det i min långsamma takt naturligtvis för det har jag lärt mig genom åren. En kompis frågade igår hur jag mådde. Fick tänka lite, sen svarade jag att jag nog inte mår alls, har inte tid att må.... Låter sjukt men det är helt sant. Kroppen är fantastisk som kan göra så. Jag mår faktist inte alls, det är en jobbig tid nu, men mår gör jag inte.

Jag hittar kläder jag inte använt på flera år (eftersom de flesta av mina kläder låg gömda i mitt rum som jag höll på att renovera och som aldrig blev klart....) Behöver i alla fall inte köpa nya t-shirts på ett tag.