ska jag hämta nycklarna tilll lägenheten, tar med mig en blomma att ställa i fönstret för att symboliskt visa att vi har börjat flytta in. Gissar att det tar lite tid innan vi är helt inflyttade och urstädade. Det absolut tråkigaste med att flytta är väl ändå städningen efter, när man lämnar något men ändå måste åka tillbaka för att städa..... Ser inte fram mot det alls, många fönster att putsa.

Min dotter klippte gräset hela dagen medan jag tog bort gräs längs husväggarna. Hittade blåbär och rabarber i frysen så gjorde paj till efterrätt, det var längesedan och gott var det.

  Det var väldigt vackert igår, och varmt, gick knappt att vara ute.

Snart är det augusti, och det betyder att Poliserna som har hand om utredningen om olyckan snart är tillbaks från semestern. Alltså, jag försökte ringa dom flera gånger om dagen, utan framgång, lämnade meddelanden utan att bli uppringd, men nu är dom snart tillbaka.... så jag ska börja ringa dom igen. Jag vill alltså veta hur dom tänker kring olyckan, vad dom tror har hänt. Jag har ju min egen teori, vill se hur nära den är deras, dom är ju ändå proffs (?) på det. Sen väntar jag fortfarande på resultat från obduktionen, men det kan ju ta ända in i september innan jag hör något därifrån.

Har börjat städa ur dom få rum som är tomma nu....

På tisdag kommer hovslagaren, sen så är min plan att börja rida igen, längtar verkligen, men känner samtidigt att jag inte hinner, men där får jag faktiskt försöka prioritera....

Igår satt jag på golvet och rev papper nästan hela dagen, fast i omgångar, för där orkar man ju inte sitta så länge i taget. Jag har fyllt släpet med nästa soptippsåkning....

Min dotter började klippa gräset, men sen kom regnet, och det var då jag såg att hösten verkligen är på ingång.

Sen hittade jag igen skorna jag hade när jag gifte mig... det var -30 grader och jag åkte även häst och vagn någon halvmil i dom...

  Hoppas på att fortsätta med gräsklippningen, för nu tror jag inte det finns något mer papper att riva. Går fortfarande runt med någon slags overklighetskänsla, tänker att det nog är ett sjukt skämt och att han ska komma hem och fråga om vi gick på det, eller nått. På måndag ska jag hämta nycklarna till lägenheten så nu är det nära......

Hur mycket papper samlar man på sig egentligen? Det känns som jag inte gör annat än river sönder papper nu, först Mikkes och nu mina. Åkte till soptippen två vändor igår och än är det inte slut, börjar faktiskt få lite panik över att det aldrig kommer att ta slut.

Fast lite roligt hittar jag också, gulliga lappar från tiden som nygifta, dom sparar jag naturligtvis.

Annars fyller jag i papper, avslutar konton, säger upp abbonemang, samtidigt insåg jag att hösten är på ingång. Någon la ut en bild på gula löv på marken. Den här sommaren har en stor lucka, ett mörkt hål,  jag hoppade liksom bara över Juli, gick helt på autopiloten. Och det är väl tur att man kan göra det, för hur skulle det annars ha gått? Väntar fortfarande på tillstånd från Länsstyrelsen om att få sprida askan, då jag fick avslag på första försöket. Börjar få lite panik över flytten, att få allt iordning, installera alla djur och ungar, få allt att flyta samtidigt som skolstarten på annan ort för dottern och..... och......

När det precis hade hänt frågade min dotter mig om jag tänkte bli deprimerad och ta livet av mig.... men det kan jag ärligt säga inte låter som mig, så det sa jag att jag inte skulle. Jag har som ni förstått väldigt hög ansvarskänsla, och det här är ju mitt ansvar att fixa. Det måste liksom gå ju.

En annan "rolig" fråga jag fick, var om jag skulle skaffa Tinder nu, haha. Låter inte heller som mig.....

Ibland är jag lite orolig över att jag ska köra slut på mig, jag har ju kroniskt utmattningssyndrom trots allt, och fibromyalgi, men å andra sidan, det måste göras, och det får väl komma sedan då, för nu finns det ingen tid till det. Jag gör det i min långsamma takt naturligtvis för det har jag lärt mig genom åren. En kompis frågade igår hur jag mådde. Fick tänka lite, sen svarade jag att jag nog inte mår alls, har inte tid att må.... Låter sjukt men det är helt sant. Kroppen är fantastisk som kan göra så. Jag mår faktist inte alls, det är en jobbig tid nu, men mår gör jag inte.

Jag hittar kläder jag inte använt på flera år (eftersom de flesta av mina kläder låg gömda i mitt rum som jag höll på att renovera och som aldrig blev klart....) Behöver i alla fall inte köpa nya t-shirts på ett tag.

kommer bouppteckning. Jättejobbig procedur då det ska samlas ihop räkningar, tillgångar och läggas i en hög hos en jurist, skrivas ner och räknas ut, skrivas under och skickas till Skattemyndigheten. Men nu var det första gjort i alla fall, sen var det bankbesök efter det, och ett läkarbesök, och ett besök hos Polisen, och, och...... Efter det var jag ju helt slut, ögonen ville bara stänga sig och inte kunde jag tänka heller. Hade fan mer papper med mig hem än vad jag hade när jag åkte dit.

Dom trodde att min dotter var jag haha......

  Skolan börjar ju snart och lite kläder inför skolstarten behövdes då det är en jordbruksskola som kräver lite tåligare kläder.

  När man är i stan måste man få äta, brukar vi tänka. Thaibuffée blev det den här gången.

Idag är det en månad sedan Polisen knackade på och berättade att dom hade väldigt tråkiga nyheter, att Mikke var död. Sommarens vackraste månad har gått obemärkt förbi, även om jag har skymtat blommande blommor och tutande tranor. Livet hänger på en tråd. Jag lever i en twilight zone, allt kan hända och ingenting är konstigt och ibland tror jag att jag har inbillat mig allt.

Igår var två av mina fastrar här, dom bjöd på fika och middag, det var väldigt uppskattat, dessutom har vi mat för flera dagar nu. Jag har börjat packa ner det sista rummet, sen är det bara sånt vi använder varje dag som är kvar. Framtiden närmar sig....

Kan tänka mig att några undrar om jag inte sörjer.... eftersom jag inte gråter hela tiden, eftersom jag kan skratta, eftersom jag är väldigt upptagen med det som måste göras, eftersom..... Men det är ju klart att jag gör, men jag gör det på mitt sätt. Jag har sagt det förut.... just nu är jag avstängd (inte hela tiden, men för det mesta), antagligen för att det är mitt sätt att hantera det på, jag har en väldigt klar bild i huvudet av vad som måste göras, och jag kan inte tillåta mig att bryta ihop innan det är gjort, för det går liksom inte, risken då är ju att det som måste göras inte blir gjort. Är ni med? När vi har installerat oss i lägenheten, flyttat hästarna, städat ur husen här och allt är klart. Då, men inte förrän då. Och det kan ju låta helt galet att man kan styra sig själv så, och det är det nog inte alla som kan (kanske), men jag kan, och jag gör det, för att det ska bli så bra som möjligt för barnen och för att det känns rätt för mig att göra så. Jag kan inget annat sätt, för att jag är jag.

Bilden tillhör Mathias/Villfarelser