Helgen har gått i migränsens tecken, vilket betyder sängläge, vilket å andra sidan är precis vad jag behöver. Ingen vidare mening heller att stressa upp sig över hur man mår, bara att bädda ner sig liksom. Så rätt händelselös helg, men i fredags när Alicia red bönan så travade dom helt utan lina eller annat stöd. Bara det!

Japp, fem månader.... Dom jobbigaste månaderna i mitt liv, men säkert också dom viktigaste på något sätt. För allt, framtiden för mig och för mina barn har hängt på hur jag har hanterat detta. Jag är väldigt glad över att jag gjorde som jag gjorde, att jag började packa och planera flytten så omgående. Jag tror, att om jag inte hade gjort det då, hade det blivit så mycket jobbigare, och just då var jag ju väldigt rastlös och orolig, bra att kunna använda det till något positivt. Jag tror att vi har landat lite i livet i lägenhet, men fem månader är inte lång tid och här har vi bara bott i lite mer än tre. Dom två första var värst, så mycket känslor, så mycket ångest, så mycket sorg och ilska. När jag ser tillbaka, fattar jag faktiskt inte hur jag klarade av det... på riktigt....men jag gjorde det....och jag tycker att jag lyckades rätt bra. Det betalar jag för nu, då jag mest ligger på sängen och är konstant trött och rätt virrig. Nu måste jag läka ihop. Julen närmar sig, och traditioner kommer ju att se lite annorlunda ut, så nu skapar vi nya sådana. Att tro att vi ska kunna göra som förut känns inte rätt, för det är inte som förut. Jag har också märkt att jag har blivit en sån som säger "Mikke brukade..... Mikke sa alltid....Mikke gjorde" Antar att man gör så för att hålla personens minne levande.

Så krama varandra och uppskatta varandra idag!

    Sisådär 17 år mellan bilderna

Igår hade det snöat massor och man plumsade fram i snö till knäna, och på sina ställen var det till midjan (drivor), det var halt och inte kul. Inget uterittväder direkt. Hade lite tur att Moa dök upp så hon kunde ta en galoppdag helt oplanerat, så att Petter slapp att vila. Åh, vad han tycker det är kul.

Inatt har det regnat massor, så idag är det väl glashalt (minusgrader). Får se om jag tar mig iväg.... En månad till julafton... november måste vara den värsta månaden av alla.

Det började snöa igår, så när vi red fick man julfeeling. Petter var pigg och lite skvättig, satt löst ett ögonblick där då han i fri skritt slängde sig från ena sidan av ridbanan till den andra.... en fågel? Ekorre? Ingen aning för jag märkte ingenting. Efter uteritten gick vi in i ridhuset en sväng. Där tränade vi skolskritt (riktigt bra) och gjorde skolor i den. Så duktig!

  Mamma! Mamma! Ge mig!

På kvällen var det bönans tur. Hon fick ridas ute då ju ridhuset var upptaget av lektioner, men det har hon inga problem med. Problemet är jag haha. Gick bättre när Moa gick bredvid och jag stod gömd bakom en annan mamma.

    Måste komma ihåg att ta med den rktiga kameran nästa gång..... Inatt har det varit snöstorm och det har gått ut varningar om att man ska lämna bilen hemma och att inte tågen kommer att gå som normalt. Nu ska jag iväg till stallet och se själv hur illa det är. Kör försiktigt hörrni!

Igår var det dags för thermobyxor över långkalsonger och ridbyxor, tre par strumpor och tjocka tröjor. Frös bara om tårna. Krispigt brukar man säga, vad det betyder är att om du råkar stöta i dina tår mot något hårt så går dom sönder. Petter var ganska pigg som han alltid blir när det är kallt.

Bönan är ju en känslig häst, knappt riden, och inte riden de senaste tre-fyra åren, men om du bromsar med sätet tvärnitar hon, om du saktar farten med sätet så gör hon det. Superbönan! Igår var vi in i ridhuset (utan ryttare) för att göra lite skolor. Rätt som det var blev hon spänd och lite stressad. Vad, tänkte jag? Jomen visst..... det var lite frost på speglarna.....

Resten av dagen..... sängen.....

Uteritt i minus tio grader, det kändes på hakan och i tårna. Petter var mjuk och avslappnad efter gårdagens bus, tjuvökade inte och ville gå med utsträckt hals, ibland med nosen i backen och ibland bara rakt fram, så det gjorde vi. Hade en jättefin känsla, han kändes nöjd. Jag hoppar alltid av en bit ifrån stallet och går sista biten, igår när jag hoppade av trodde jag att mina tår skulle gå sönder som en isbit. Jag hade ingen känsel i dom, linkade mig tillbaka. Annars är det fortfarande mycket ligga på sängen, jag borde städa och jag borde...... men det kan jag göra sen.

Petter blev riden av Moa igår, galopp stod på schemat, det visste Petter mycket väl. Hon ville hoppa över uppvärmning och allt, "äh, vi galopperar direkt så att jag får gå ut och äta". Hade med mig kameran men någon hade ändrat inställningen så det blev inga bra bilder..... Det var som party för Petter... han partajade på...

När jag skulle hem på kvällen var jag helt slut i huvudet, tänkte gå ut i bilen med hjälmen på huvudet, kände mig så vimsig att jag fick kontrollera att det stod en häst i varje box så att ingen var bortglömd ute i hagen. På frågan hur min dotter tar sig till skolan svarade jag tunnelbana..... ni hör ju....rätt slut....

Alicia satt upp på bönan igår igen, i ridhuset. Ingen longerlina som stöd. Dom bytte riktning utan min hjälp och gjorde jättefina halter. Det tar sig. Vi tar det sakta, igår var det bara skritt då bönan var aningen stressad, inte mycket men det var där. Jag försöker att gå en bit ifrån ekipaget men det vill hon inte, då blir hon sur. Så långsamt långsamt. När hon är redo (lugn och avslappnad) ska jag gå en bit ifrån, och öka avståndet eftersom. Knepigt detta, aldrig varit med om det förut. Hon är väldigt mammig nu.

Alicia tog fina kort igår på mina raringar.