Igår red jag i ridhuset, det blir inte så jätteofta men jag är glad att jag har tillgång till ett. Det blev ett kort pass, jag kände igenom skolor och böjda spår. Petter känns mjuk och följsam. Han har fortfarande lite bråttom i ridhuset om man jämför med ute, men det kommer. Väldigt nöjd.

Sen var det bönans tur, det gick också bra. Har dock inte hunnit ladda upp bilderna, dom kommer imorgon. Idag tänkte jag åka och kolla på WE-träningen.

Julbord var det igår också, det var ju lite spännande med tanke på att det var jag som hade gjort bokningen.... men vi var där rätt dag och rätt tid. Guldstjärna på den liksom.

Jaha ja. Igår var det dags för besikting av bilen.

Förra året när jag kom dit visade det sig att jag hade bokat en annan station än den jag befann mig på, som jag inte skulle hinna till, eftersom jag hade åkt till fel. Ja, ja, det gick att lösa tack vare smidig personal.

Igår när jag skulle anmäla mig hände samma sak. Jag hade ingen bokning. Men vad fan, jag visste att jag hade bokat och bokat rätt station eftersom jag bokade fel förra gången. Bad dom kolla i datorn och då visade det sig att jag skulle ha varit där i onsdags.... hur är det möjligt att vara så klantig? Och sen tittade han på mig..... du var väl här förra året va, med ett hästsläp? Jo...... Sen sa han att jag skulle gå till en annan port som kanske hade möjlighet att klämma in mig. så dit gick jag. Fick stå och vänta bredvid en snöhög tills dom hade tid.  Blev invinkad av ytterligare en annan kille. Körde in bilen och klev ur. Då säger han.... visst var du här förra året med ett hästsläp? E..... Så är det bra eller dåligt att dom minns mig ett helt år senare?

Sen fick hästarna behandling av equiterapeuten. Han var väldigt nöjd med hur Petters rygg har höjt sig....

Det går ju lite upp och ner...hur trött man är på en skala, men trött är jag alltid. De senaste dagarna har varit rätt motiga... har fått tvinga mig iväg, nästan tänkt ställa in ridning och bara stanna hemma och sova. Jag är rätt generös med vilor för hästarna och brukar låta dom vila en vecka var åttonde vecka, det är snart dags för det igen. Oj, vad jag ska sova då.

Men när man tvingar sig iväg och hasar omkring i stallgången, tar fram sadel och träns, så vaknar man till på något sätt lite tillfälligt. Och när man sitter upp är ju allt som det ska (ungefär). När man hoppar av är man nöjd att man tvingade sig och oj vad jag älskar mina hästar... men när man ligger där i sängen eller i soffan och klockan närmar sig.... då får man ha lite (eller rätt mycket) envishet för att ta sig iväg.

Igår var en magisk ridtur. Det var kallt och jag frös om benen och ansiktet, det började skymma och allt var lugnt och fridfullt i skogen. Petter lyssnade hur bra som helst. Ni vet ju dom där travuppgångarna som vi tränar på, som från marken är klockrena men som vi inte riktigt får till uppsuttet.... eller travuppgångar kan jag ju göra, men jag vill ju kunna göra dom utan tygelhjälp.... och nu så. Flera dagar i rad har vi gjort dom.... utan tyglar. Så himla nöjd är jag över min busiga Petter. Tänk att min ångvältshäst lyssnar på sätet så fint (när  han vill) och när vi är med varandra. 

Guldstjärna på den!

Man kan ju träna fast man "bara" rider efter en väg, det är ju bara fantasin som sätter gränser. Just nu jobbar jag mycket med att han ska ta tillbaka för sitsen. Jag rider mest på långa tyglar. När vi travar på vägen hem (en annan häst framför mig) är det superbra träning att med långa tyglar och enbart för sitsen sakta och öka farten, svårast är ju att sakta farten, inte ha focus på att komma ikapp hästen framför. Man får en känsla för hur mycket hjälp man måste ge. Går det för fort i traven är det lättast att göra det i lättridning och rida långsammare med sätet för då anpassar han sig efter min takt och måste sakta ner. Så nu håller vi på att känna av hjälperna, och att även komma till den långsamma traven med säteshjälp.

Bönan då.....ja, jag kan väl säga att hon är väldigt vig och rörlig, och att hoppa rakt upp i luften flera meter inte är några som helst problem. 

Råkade jämföra två foton. Ett från december för två år sedan, då var jag lite lagom tantrund, och ett jag tog här om dagen. Tycker att jag ser ut som en urvriden trasa. Jag har gått ner i vikt och ändå äter jag mer nu än vad jag brukade, men det är ju klart.... det är en jobbig tid nu, och har varit ett tag. Notis till mig själv..... enligt BMI är jag ännu inte normalviktig, några kilo kvar tills dess.

    Det viktigaste har varit rutiner (hästarna). Tvinga sig själv att gå hemifrån och vara med hästarna, för jag skulle lätt kunna ligga kvar i sängen hela dagarna. Så iväg till stallet trots ond kropp och brustet hjärta, iväg bara. När jag väl är där är det NU och jag mår mycket bättre. När jag kommer hem kan jag till och med vara glad. Hästarna gör också att jag kan focusera på deras framgångar, se små skillnader och glädjas åt det. Var hade jag varit utan dom? När jag är hemma ligger jag fortfarande bara i sängen då jag fortfarande är konstant trött. Bytte ut matsalsbordet mot en soffa, så nu kan jag ligga och dröna där också.

Igår fick bönan gå på promenad med ryttare, inget konstigt där, lite mer vaken än vanligt bara. Snart kan vi rida ut tillsammans.....

Och Petter fick busa med Moa i galoppen.... när hon sätter sig upp så piper han och är så superbusig...

Igår var det uteritt.... igen. Lite snö, och oplogat på vägen vi rider. Petter var rätt piggelin men kunde ändå ta den korta traven. Det är verkligen roligt... att han har börjat lyssna på tillbaka, att han orkar korta traven. Om jag blundar kan jag låtsas passage. Ja, ja, vi är inte där på ett långt tag och vi kanske aldrig kommer dit. Men va fan, kort trav på lång tygel.... det trodde jag aldrig. Så coolt. Min prins... <3

Och sen bönan då.... prinsesshästen som det går i raketfart med. Snart sitter jag väl upp själv också..... (inte riktigt än men ändå)

Inga större problem att gå iväg från mamma.....

  om man inte råkar komma för nära, för här har hon fått span på mig. Åh titta där är mamma, hon har nog en morot nu när jag är så duktig...