Nu kommer all snö på en gång, ska tydligen toksnöa flera dagar nu. Plogbilarna kör varma och väckte mig vid fyratiden. Det är sådana här dagar jag är lite glad över att inte bo på en gård, för att tänka positivt.

Igår red jag ut i snön. Petter hade vilat över julen och det var dags att inviga nya sadeln. Jag har ju ridit i min akademiska sadel i ett år nu och tyckte den var väldigt svår att vänja sig vid (för att den inte har några knästöd) men nu gillar jag den jättemycket. Har dock saknat knästöd ibland och känt att jag vill ha en sån sadel att varva med. Den låg bra (som jag såg det). När jag först satte mig i den kändes det jättekonstigt för tyngdpunkten blev en helt annan....det är bara att vänja sig igen då... Superskön var den på ett helt annat sätt än den andra. Lite hal där lädret är ljust men den gnussar man väl upp med tiden. Ska försöka få bild med sadeln på idag.

Dagarna går ju och idag är det sex månader sedan och den jobbigaste högtiden är överstökad. Har haft lite ångest över just julen.... nästa ångestdag är hans födelsedag. Vi fick dock en trevlig dag med skratt och stalljour, god mat på det.

Efter sex månader känns det bättre, eller lättare, eller vad man ska säga. Det är ju inte lika skört nu som i början då man mest var chockad. Man är fortfarande på anpassningsnivå men det har sjunkit in och jag tänker inte på det hela tiden.... Livet går vidare, en ny dag kommer. Idag är en sådan. Må gott!

Dagarna går ju och idag är det sex månader sedan och den jobbigaste högtiden är överstökad. Har haft lite ångest över just julen.... nästa ångestdag är hans födelsedag. Vi fick dock en trevlig dag med skratt och stalljour, god mat på det.

Efter sex månader känns det bättre, eller lättare, eller vad man ska säga. Det är ju inte lika skört nu som i början då man mest var chockad. Man är fortfarande på anpassningsnivå men det har sjunkit in och jag tänker inte på det hela tiden.... Livet går vidare, en ny dag kommer. Idag är en sådan. Må gott!

Jorå för att....

Annars....

Jag på systemet

Expediten: Hej!

Jag: Hej! Men vilket vin ska man ta? (slår ut med armarna)

Expediten: Vad ska du äta?

Jag: Jag ska inte äta!

God Jul på er! och håll i er idag för det ska storma

Igår red vi ut efter några dagars vila. När vi ridit en kvart kanske så tvärnitade Petter och "låste sig". Stod blickstilla och såg något. I det läget går det inte att göra något, bara låta han titta klart. Ingen annan häst reagerade. Jag såg att ett träd låg på backen en bit över vägen och tänkte att det var det han såg. Men han tänkte inte gå liksom. Jag satt kvar och väntade på att han skulle bestämma sig... Då kommer en skogshuggare ut ur skogen med en motorsåg (som var avstängd) och viftar bort oss.... gissningsvis skulle han fälla mer träd. Så om Petter hade varit vildhäst hade hans uppgift garanterat varit som spanare. Behöver jag säga att vi vände?

Inte den tjusigaste bilden men den är från vår allra första ridtur, så den är speciell för mig. 

Var ut och körde bil igår och kom och tänka på en händelse för många herrans år sedan när jag var 16. Jag hade varit på fest ca en mil hemifrån ute i ingenstans. Jag åkte bil till festen och planen var att jag skulle åka bil hem också. Nu blev det så att chauffören tog några glas och slocknade i en soffa.... Jag bara skulle hem. Tjatade mig till att få låna en flakmoppe. Detta var mitt i vintern och eftersom jag hade åkt bil dit var jag inte vinterklädd. Inga vantar och ingen mössa. Men, men, det är bara att bita ihop... något jag verkar vara väldigt bra på. Snodde med mig en duschmössa som jag satte på huvudet och sen for jag på den där packmoppen mitt i natten i  krispigt vinterlandskap. Jag kom hem även om jag var rätt kall vid det laget. Envis som en blå gris.

I natt har jag dödat en zoombiekatt om och om igen eftersom den inte ville dö och försökte bita mig hela tiden. Och jag var som tvungen att döda den i smyg så att inte zoombieägaren skulle upptäcka det och döda mig. Känner mig lite trött nu....

Uteritten igår bjöd på mycket trav, Petter hade spring i benen och kändes glad. Lite kallt var det och ju mer man rör sig ju varmare blir man ju. Vi kom ut lite senare än vanligt och det var nästan mörkt när vi var tillbaka. Jag lät tyglarna vara långa och lät honom mest vara som han ville. Tycker att han har blivit rakare när han väljer själv nu och då har vi ju uppnått något. Han brukar/brukade vilja gå i en vänsteröppna men nu är den mindre tydlig även om det säkert fortfarande finns där. Inga problem längre att hålla sig på vänster sida om vägen (behöver inte påminna honom om att hålla sig där). Nu väljer han själv den sidan ibland.

Nu har det snart gått ett halvår sedan Mikke dog. Tänkte tillbaka lite på vad som har hänt sedan dess och det är ju mer än det brukar hända på flera år så det är ju inte konstigt att jag är trött. Det hände ju plötsligt och chockartat, och sen allt annat på det.... flytt... bland annat. Hur fixar man det då? Utan att bryta ihop eller hamna gråtandes i ett  hörn?

Det som funkar för mig kanske inte funkar för dig, vi är alla olika och måste göra olika för att det ska passa vem vi är. Men det som fungerar bäst för mig är att hålla focus på det som är bra, och på det som gör en glad. Jag är lyckligtvis en sån person som klarar av att stänga (inte helt) dörren för tråkigheter som blir för jobbigt. Det är mitt sätt att överleva. Jag focuserar på hästarna. Dom upptar mina tankar för att jag styr mina tankar dit. När jag åker bil tänker jag på tråkigheter, speciellt om det kommer någon musik på radion som är sorglig. Det går ju inte att stänga av helt och hållet, det kommer alltid att pysa ut känslor, och det måste det göra, men gärna inte allt på en gång. Man måste klara vardagen också. Bönan har fått mycket focus på sista tiden, då hon håller på att bli ridhäst igen.

För det mesta verkar hon glad och nöjd med det, men hon är ju också ett sto med mycket egen vilja. Som ni ser har jag lite problem att få till inställningen på kameran... suck...