Det var inte det roligaste väderet att rida ut i, så det fick bli ridhuset. De senaste gångerna vi varit där har känts lugna, vi börjar hitta tillbaka till varandra även i ridhuset. Även igår var det lugnt och Petter lyssnade och var uppmärksam, vilket känns väldigt skönt. Vi red på volten i skritt, gjorde öppna, förvänd öppna, sluta, förvänd sluta i båda varven, mest för att känna efter och checka av efter alla uteritter då man ju mest rider rakt fram. Men han är lika mjuk åt båda håll och mycket följsam. Lite trav blev det också, och den var lugn och avspänd. Lycklig jag! Duktig Petter! Kort pass.

Livet i övrigt är väl inte på topp direkt... men det finns hopp. Det ska bli bra.

Bilden tillhör Mathias/Villfarelser

Lite kallare var det, men ut skulle vi. Petter var lagom igår igen. Vi focuserar på att hålla oss på vänster sida om vägen eftersom han gärna glider över till höger. Tränade också att korta skritten och göra travuppgångar utan tygelhjälp, vilket gick riktigt bra.

På kvällen var det bönans tur, och där händer det gjejer. Hon gick ut på volten direkt utan att fastna bredvid mig. Mycket trav (fast väldigt kort pass), svängar och halter. Dom är väldigt olika hon och Petter. Petter har all energi i kroppen och reagerar på omgivningen direkt, tex om det springer en häst i hagen bredvid padocken. Bönan har sin energi i huvudet och den pyser ut ibland och då går det väldigt fort, man  hinner inte förbereda sig vilket kan göra det lite trixigt. Men hon höll sig cool trots allt. Så himla duktig. Halterna är hennes paradgrej, till skillnad från Petter som inte alls tycker om att stå still mer än någon sekund. Fast jag gillar att dom är så olika, då lär man sig som ryttare mer.

Inatt drömde jag att jag gjorde galoppombyten på Petter..... jojo....

...igår fick jag rida. Tänkte att Petter nog skulle vara jättepigg som vilat tre dagar i rad. Men han tog hand om sin mamma och jag fick det meditativa ridpasset jag hade önskat mig. Lugnt och fint på lång tygel, njöt av att vara nära honom, naturen och inte behöva tänka på något annat än nu och här. Bönans tur imorgon.

Foto av Alicia

När jag kom hem luktade det pepparkaka i hela lägenheten och det var julpyntat, sånt blir man glad av.

  Kollar mycket på Criminal Minds just nu och nästan varje avsnitt avhandlar ju seriemördare. Rätt ofta är dom gifta och har barn.  .... Dagens fundering... tänk dig att du är gift med den där seriemördaren, hur går du vidare efter att du fått veta om sanningen? Hur hanterar man det?  

Livet går inte riktigt som jag vill, och det gör ont i hela mig. Jag känner mig fortfarande stark psykisk, men kroppen börjar ge upp lite på mig. Svimningsattacker, konstant illamående och ont i magen. Någon riding har jag inte heller fått till och bara det gör ju att man inte mår bra. Jag hetsar fram och tillbaks och känner att ingenting blir riktigt bra. Känner mig stundvis värdelös fast jag gör så gott jag kan. Dagens floskel: Det som inte dödar dig gör dig stark. Hahaha eller något åt det hållet.

Stort tack till er som hjälpte till att mocka, packa hö, fylla vatten, och på andra sätt hjälpte till när det behövdes. Annars känner jag mig mest arg och hoppas på lugnare tider.

Som jag skrev igår så har vi ju mött skogsmaskiner och mystiska män med motorsåg på våra ridturer. Igår såg jag den stora maskinen stå vid infarten till vår ridväg, så jag stannade, klättrade uppför stegen och pratade lite med honom. Trevlig prick! Men nu var dom klara och skulle byta ställe. Hurra liksom! När vi kom ridande stod den kvar men var avstängd så inga problem där. Njöt av ridturen. Nyfallen snö och en samarbetsvillig Petter. Tränade skolskritt och travuppgångar vilket man får säga är det vi har svårast för.... att Petter ska vänta.... Men igår fick han massor av guldstjärnor då han lyssnade för sätet och var jättemjuk och fin. Tänk ändå att man kan känna genuin lycka över något "så litet".... fast det är ju inte litet... för har tränat på det i flera år och jag trodde nog aldrig att vi skulle komma hit. I ärlighetens namn går det inte heller så här bra alla dagar, men vad fan gör det. Igår gick det. Sen när vi närmade oss T-korsningen där vi rider mot stallet så var det stopp. För där står lastbilen och skogsmaskinen och en bil och blockerade utfarten. Dom skulle ju lasta på skogsmaskinen på lastbilen. Men hahaha, så vi skrittade fram och tillbaka på vägen tills dom var klar. Att stå still är att tänja på samarbetsviljan och dit har vi ännu längre... Det tog sin tid och tårna frös til is under tiden, men sen så. Så väldigt nöjd med Petter, för han var inte rädd för maskinerna och hade vi haft möjlighet att passera hade vi nog gjort det.... Och så lever jag lite på hur duktig bönan var dagen innan....

En av mina favoritbilder... Artur och Philipe för några somrar sedan...

Vi har haft lite oflyt på våra uteritter....vi möter skogsmaskiner som väsnas och så är det någon med motorsåg som står och lurar i skogen. Sådana dagar har jag bara lust att be alla andra hålla sig undan (surt jag vet) så att vi kan får rida i lugn och ro. Igår blev turen väldigt kort på grund av skogsmaskinen. Resten av passet gjorde jag i ridhuset. Vilken tur att jag har ett ridhus att smita in i. Kallt var det också.

På kvällen var det bönans tur att bli riden i paddocken. Det var den lyckligaste stunden på mycket länge, började nästan gråta. Vi har ju kämpat länge, jag och bönan, och hon har ju stått utan ryttare i många år efter skada och rehabilitering. Sen fastnade vi ju lite eftersom jag aldrig hade någon medhjälpare. Men nu..... igår..... Alicia hoppade upp och jag gick som vanligt bredvid då bönan inte velat lämna min sida. Men igår var det helt ok att göra det, hon valde att det var dags. Och där stod jag i mitten och såg min fina duktiga häst och Alicia rida runt som stjärnor i skritt och trav.

      Måste bli bättre på att komma ihåg att ta med den BRA kameran.....

Helt plötsligt blev det lite kallare, som mest var det - 13 och kylan bet i hakan när vi red.... och i tårna. Resten av mig var väl inpackad i thermo. Petter blir lite piggare när det är kallt, igår var inget undantag. Men det är ju en frisk känsla när man kommer tillbaka till stallet.

Bönan fick gå in i ridhuset. Vi tränade lite skolor och travade runt lite på volter.

Uteritt efter helgens vila, då är ju Petter lite mer, när han vilat två dagar i rad. Inte het och på, men uppmärksam på allt. Hann knappt rida ut på vägen förrän vi mötte några rådjur. Han kände lukten av dom innan vi såg dom, och stod blickstilla med lyft huvud och bara inväntade det som kom. När dom kom skvatt han till en aning och sen var det lugnt. Han kändes avslappnad och vi kunde rida på lös tygel. Det är som ett meditationspass, man blir glad och kan inte tänka på något annat, det finns bara nu. Bönan fick tyvärr vila, då jag är helt urlakad och har väldigt ont i en fot, vilket resulterar i att jag inte kan gå utan att halta.