Igår var jag på träning för första gången sedan i höstas. Började i god tid eftersom Petter inte har åkt transport sedan dess heller och ibland kan det ta lite längre tid när man är ringrostig. Han funderade lite framför släpet men gick lungt på sen. Så iväg. Gjorde långnäsa till gässen som stod och inväntade oss.

Träningen - När man inte varit i ridhuset på länge är det lite läskigt och på vissa ställen skyggade han och var lite allmänt "överallt" och inte riktigt med mig. Vi jobbade i skritt med halter för sätet (så mycket det nu gick när han är på det humöret), skolskitt och bakdelsvändningar och halvvägs in i passet började det gå bra. Kul att vara på gång igen, men väldigt synd att sommaren/hösten är så kort. Jag har ju börjat vägra köra transport när det är vinterväglag av den enkla anledningen att det är superläskigt. Vore det inga andra bilar/lastbilar på vägen gjorde det inget..... men jag tycker det är fruktansvärt ha köra på is med en lastbil i rumpan för att jag kör för sakta. Men man får ju liksom inte köra hur fort som helst med transport. Bönan hade fixat att vara själv riktigt bra också så nästa gång kan jag nog stanna lite längre och titta på när dom andra tränar också, det saknade jag.

Igår innan vi skulle rida ut, såg jag kanadagässen rada upp sig längs vägkanten. Hua. Gubben sa att jag fick se det som ett gatulopp a´la polishäst och vilda huliganer. När jag hade gjort iordning Petter och kommit upp och iväg var dom däremot borta, något slags skogsmöte eller nått gissar jag. Petter var lugn och avspänd och jag var väldigt nöjd.

Sedan gjorde jag iordning bönan och gick ut i paddocken. Det tar en stund att komma ut dit, eftersom jag låter henne äta gräs på vägen, det är något jag inte kan neka någon av hästarna. När vi kom in i paddocken jobbade vi väldigt kort stund, kände av skolorna i båda varv och att hon var uppmärksam på mig. Får lite idétorka, tips tack! Sedan släppte jag henne så att hon kunde beta på kanterna om paddocken, men hon fortsatte att följa mig. Tänkte att hon inte förstod att hon var lös så jag följde med henne till kanten och visade gräset. Då började hon att beta och jag tänkte passa på att lägga ifrån mig spöt i mitten. Innan jag hade kommit till mitten kom hon travande och parkerade bredvid mig. Sötkorv! Jag blev alldeles varm och ville typ pussa ihjäl henne.

Jamen igår vilade ju hästarna, så då tänkte jag passa på att bygga en fålla, ett WE-hinder som ser ut som ett staket runt en volt. Plockade fram materialet (återanvänt) med en del spik och skruv i. Orkade inte dra ut spikarna med hammaren, det hände liksom ingenting. Gick in till gubben och bad om hjälp.

Det klarar du själv sa han, använd kofoten, sa han också.

Var är den då?

Där du la den sist.

Då blev jag lite irriterad, jag har inte använt den på hela vintern, dom enda gångerna jag använder den är ju när det ska fixas i och omkring stallet och det gör jag inte på vintern. Så det så! Gick omkring och letade, inte i traktorn (där den ska vara), inte i stallet, inte i förrådet, inte i garaget, inte i gubbens bil. Nä, den var ingenstans och nu var jag mer än irriterad. Gick in och skällde lite på gubben. Sen....hm....smög upp i mitt rum som jag håller på att renovera....och tada där var den. Smög ner igen och gick ut och drog ut dom där spikarna, placerade kofoten i traktorn och gick för att hämta skruvdragaren så att jag kunde få ut skruvarna också. Naturligtvis var den inte laddad, vem gör sånt liksom? Gubben påstod att det var jag som inte laddat den, men det tänker jag aldrig erkänna. Jag är oskyldig tills motsatsen bevisas. Efter att den var laddad drog jag ut skuvarna ur virket, gick och letade efter sladdvindan som inte heller låg där den skulle. När jag hade hittat sladdvindan kunde jag såga virket i lagoma bitar. Nu var det ju bara att skruva ihop allt. Men vem har använt upp alla skruvar? Ja, ja, får väl skruva ihop det på måndag då när jag har köpt nya skruvar.

  Bilden tillhör Mathias/Villfarelser

Vi fortsätter att jobba med grunderna, måste få ordning på min högersida. Igår red vi ut. På vägen bort skritt på lång tygel, det snöade (!) och var allmänt mulet och trist. Petter hade på sig sjumilastövlarna och rörde sig genom hela kroppen. På vägen hem red vi på vänster sida om vägen, vilket är fel sida ur trafiksynpunkt, men eftersom det inte rör sig så mycket trafik här så ska jag göra så. Vänster varv är vårt svåra varv, han ville hela tiden flyta iväg mot höger sida så det var nog nyttigt. Han fick trava rätt mycket också, utan krav på samling, bara göra av med extra energi. På slutet släppte jag honom helt....och så var vi på höger sida igen.

Och inatt har jag också ridit (drömde) så idag får Petter vila, han måste ju vara helt slut ju stackarn.

Igår var Petter lite springig, pep och ville busa helst, så vi travade rätt mycket. Det var inte det bästa passet även om det är kul att han är pigg och glad för när han blir så lägger han sig gärna i handen och blir framtung. Huvudet ramlar ner i bringan och benen hamnar långt bak, vilket gör att han sladdar i svängarna. Så ingen bra känsla där, försökte att göra så lite som möjligt och bara låta honom gå rakt fram och göra små svängar. I skritten fungerade det finfint, men i traven blev det som sagt mest spring och slingrigt. Kan ha att göra med att grannen börjat riva ner fasaden, och att plankorna dundrade ner i marken, och att det gnisslade om spikarna som drogs ur virket. Det är ju superbra miljöträning för vi ska ju kunna träna även när det händer saker omkring oss, så om det blir några sådana här pass får man ju ta.

10 Maj och -7 grader

Igår tog vi oss ut till paddocken. Ända sedan jag var på Gotlands Ridakademi har jag försökt jobba på min hemläxa. Vi focuserade ju på sitsen när jag var där, och det jag måste tänka på är lika mycket vikt på båda sitsbenen, och sitta rakt över hästen. Och det tycker man ju att man gör eller hur. När jag tror att jag sitter rakt upp och ner, så sitter jag i en vänsteröppna. Det blir ju lite svårt med kommunikationen då, om jag gör en sak men menar en annan. När jag tror att jag gör en höger öppna, sitter jag rakt upp och ner. Träna, träna. Jag sitter till och med på stolen vid köksbordet och tränar på att sitta rakt.

Passet igår gick riktigt bra. Planen var att få in känslan på det, speciellt i höger varv på volten som är svår. Petter var cool och avslappnad och det gick som på räls så det blev ett kort pass, vill inte sitta och traggla när det går riktigt bra.

Igår blåste det iskalla polarvindar, skogen riste och soptunnan blåste omkull. Som fibromyalgiker har jag mer ont när det är kallt och blåsigt, ställde in ridningen. Dock såg det ut som om hästarna motionerade sig själva rätt bra ändå, det var hopp och bus varje gång jag tittade ut i hagen (inte riktigt, men nästan), bönan är en riktig akrobat och ser ut att kunna slå knut på sig själv. Men idag ska det inte blåsa så jag satsar på att komma ut idag. På kvällen såg vi en zombiefilm från asien, som faktiskt var helt ok. Den utspelade sig på ett tåg. Instängd på ett tyg under ett zombieutbrott...

Igår var jag så där himla trött igen, dessutom var det kallt, mulet och blåste. Jag sköt upp ridningen till senare och låg på sängen istället.

Oftast brukar jag rida vid tio, igår blev det vid ett, fortfarande trött men då hade solen tittat fram lite i alla fall. Petter var pigg och glad och skrittade på med långa steg på lång tygel. En kanadagås satt precis vid vägkanten och hade den suttit still och uppfört sig hade det gått bra för Petter gjorde inget annat än att blänga lite på den....men precis när vi var jämse den.....flög den rakt framför oss. Dom är rätt stora dom där gässen. Petter blev förskräckt och ville gå hem. Hade han varit en vildhäst hade det varit hans jobb att hålla koll på faror, en riktig överlevare. Ridturen kunde inte fortsättas uppsuttet, så jag klev av och tog honom i handen istället, då han inte känner sig lika ensam när jag går bredvid. Han spanade samtidigt som han gick, efter en stund hade han taggat ner och bad om jobb. "Ska vi göra travuppgångar?" Duktig! När vi kom till bron......OMG! Vad är detta matte? En båt var det, bara tio meter från land, men två gubbar i som svingade spön som plaskade när dragen hamnade i vattnet. Petter var väldigt faschinerad, stod som en staty och studerade det där konstiga. Inte rädd, men vaksam. Dom som bor här omkring har lärt sig att jag ropar HEJ åt dom för att Petter ska höra när dom svarar, och höra att det är människor. När dom såg oss stå där som två statyer ropade dom hej och vinkade. Hej, ropade jag. Petter gav dom onda ögat och rörde sig inte ur fläcken på en lång stund.

    Bilden tillhör Mathisas/Villfarelser

Men sen släppte han båten och vi gick hemåt, egentligen hade jag tänkt hoppa upp men bedömde att han var lite för i gasen för det. Gör ett nytt försök idag. Vik hädan alla fiskare, för här kommer Petter!