Ibland, speciellt senaste tiden, har jag undrat om jag är en iskall jävel. Ni fattar, det är flera dagar sedan jag grät, jag drömmer inte om honom (jag väntar fortfarande på det) men å andra sidan sover jag ju knappt och har inte drömt om något. Jag vet att det är kroppens försvar, men det är ändå lite underligt på något sätt. Om man tänker tanken, att ens man dör, så har man ju en slags reaktion i tankarna också, de flesta tänker nog att man bryter ihop. Första och andra dagen bröt jag ihop, men sen.... fan, jag har ju barn att tänka på. Jag kan inte sitta och gråta i ett hörn. Jag måste planera våran framtid, lösa problem, fixa. Jag känner mig fortfarande stark och focuserar framåt. Bakåt kan jag alltid plocka fram senare, minnena finns ju kvar för alltid (om man inte blir senil då, men senila brukar ju minnas det förgågna bättre så....) Jag är väldigt krass nu. Så här ser det ut, då måste jag göra så här. Det finns liksom inget annat. Det måste ju gå. Jag känner mig inte ens jätteledsen över att flytta från gården, surt är det, men det är som det är, bara att gilla läget. Det är ju ingen vits att sörja en flytt. Jag tänker att det ska bli bättre. Ja, vi kommer ju inte att bo lika fint och stort, men om jag har hästarna uppstallade kommer jag få mer hjälp med bönan.... tanken på att rida henne känns närmare med den här vändningen. Hästarna är det viktigaste i mitt liv, bortsett från barnen, så jag kommer att göra allt för att ha dom kvar, samtidigt som jag är medveten om att ekonomin kanske inte tilllåter två. Men jag försöker.