I Söndags var det träning för Yvonne. Vi hade bestämt att hon skulle rida Petter. Han har känts så extremt fin sista månaderna (minst) så jag ville att hon skulle rida honom, känna var vi är, spänna bågen lite mer, och hur ska vi gå vidare? För det man vet vet man och det man inte vet måste man lära sig. 

Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte fotade/filmade men där och då ville jag vara  helt med och SE min vackra häst, för wow.... Jag vet ju  hur det känns, en helt annan sak att få se honom pumpa i samlad trav och helt bära sin egen kropp, trampa till.  Hemläxa: våga rida även när han piper :) och försöka göra passen i ridhuset liiite längre. Jupp jag får jobba på det. 

Idag fick han skritta ute på lång tygel då jag gissar på lite träningsvärk.

Humlan var på röntgen förra veckan och tyvärr är det så att hon har pålagringar (artros) i båda frambenen. Metacam i två månader till att börja med, sen hoppas jag att hon kan vara utan den större delen av tiden och bara behöver medicin i perioder, men det kan också vara så att hon behöver hela tiden. Vi får se.

Mitt kraftpaket

Ja, kanske inte rent tekniskt, men det gick riktigt fort bakåt.... Uteritt var det, i tö. Allt var lugnt och skönt tills.... någon hade parkerat sina sparkar på kanten av vägen, på snöhögen. Då fick jag åka baklänges haha. Har hört att björnarna har vaknat, det tycker jag inte om. 

På söndag  har vi träning, tänkte låta min fröken rida Petter för att få hjälp med hur vi ska gå vidare, ska bli väldigt kul att se, han är så cool nu, stark och med.

Min bil, jag älskar min bil, när den funkar som den ska. Mindre roligt är det när den inte gör det. På sista tiden har den börjat jävlas lite. En kompis stoppade mig på parkeringen och frågade vad jag gjorde. Nej, då jag har inte blivit galen. Så om ni ser mig i bilen och jag 1. Sitter i den med dörren öppen och slår av ljuset, slår på ljuset, slår av ljuset, slår på ljuset.... 2. Står framför den och stirrar på den i några minuter, så beror det på att varje gång jag stänger av den och ska kliva ur, varnar den och säger att helljuset är på. Enkelt fixat va? Det går inte att stänga av det... får sitta en bra stund och slå av, slå på, slå av slå på innan det verkligen stänger av. Ibland funkar inte det, och då går jag ur bilen och ställer mig framför den för att stå där tills lyset slocknar och eftersom jag inte törs chansa och komma tillbaka till en bil utan batteri. Verkstad nästa vecka. Och vilken tur att jag får låna brorsans bil då, jag ogillar förändringar och han hade den goda smaken att köpa en likadan bil...

Annars håller vi på och kokar kranvattnet innan vi kan dricka det efter en vattenläcka för flera dagar sedan, lagom kul. 

Igår vaknade jag med begynnande migrän, vilket jag tänkte låtsas att jag inte kände. Jag hade bestämt med en kompis att rida klockan nio så.... En lugn ridtur ska man väl klara av liksom. Solen sken och det gnekade i snön då det fortfarande var rätt kallt, kanske -17 eller så. När vi ridit en bit in på vägen, travat lite, och precis skulle äntra den branta backen, kommer det folk. Petter tvärnitar alltid då, för han måste först kolla vad det är. Och då såg jag en prick som separerade sig från flocken. En lös hund. Som kommer mot oss i full fart. Och då sitter man där på ett halvt ton flyktdjur och inte har någonstans att ta vägen. Ingen jättekul känsla är det. Vad ska hända? Kommer hundjäveln att stanna? Kommer hästarna att stå still? Kommer dom vända och rusa hemåt? Hunden lyssnade inte på sin ägare och tänkte inte stanna. Petter hade sin coola kostym på sig igår och stod blickstilla, kikade lite nyfiket framåt. Min kompis satt på en nyinköpt femåring.... hur skulle hon bete sig? Hunden stannade två meter ifrån och funderade på om den skulle våga sig ända fram. Jag bad Petter gå fram så hunden backade (för då var den inte lika tuff längre). Hundens matte kom farande nedför backen på en spark... OMG, sparkar är nästan värre än hundar (om man är häst alltså). Det gick bra, våra hästar skötte sig exemplariskt vilket inte alltid är fallet. Hade Petter haft sin buskostym på sig hade det varit annorlunda. Pulsen gick upp rejält och migränen snäppade upp några steg. Hrmf. Tur det var två rävar som oss, som ridit sedan barnsben, och inte barn.

Sen kan ju ägarna till hundarna säga att den inte anfaller, men jag kan lova att om man sitter där, och hunden kommer i full spruta, så upplevs det som ett anfall. En annan häst hade fått panik och vänt hemåt i full fart långt innan två meter ifrån. 

Resten av dagen i sängen....

1 april idag, ska försöka att inte bli lurad, men jag går på det mesta..... en liten stund i alla fall, tills jag har funderat lite, utgår ju från att folk är ärliga jag. 

Idag skulle pappa ha fyllt 73, om han inte hade dött för tre år sedan och några veckor. Cancer..... Påsk är det också, och dagarna är fyllda med solljus och dropp från taken. Dagarna rullar sakta på. Livet känns lite konstigt just nu....

Petter har känts lite trött sista veckan. Ska rida idag och känna efter, är han trött i dag med blir det lite vila för honom. Inte konstigt att han känns trött när solen kommer fram och lyser på hans mammutpäls.

I torsdags fick bönan sina vingar. Vi har varit tillsammans sedan hon var föl, varje måltid, varje utsläpp, varje dag i alla år. Jag var med henne till slutet då jag ville att hon skulle ha den tryggheten. Jobbigt, men jag skulle inte vilja lämna över det till någon annan. Vi två...

Vackra rara bönan, så tacksam jag är över vår tid tillsammans, tacksam för att du fick in mig på AR-tänket, att jag fick omvärdera mitt sätt att tänka. 

Petter var lite off den dagen såklart men igår fick han en ny kompis och man måste bara älska hur hästar är.... här och nu. Igår var igår och idag är nu. Imorgon har inte varit men nu är nu. 

Vi borde vara lite mer som hästar. Nu! Tiden är nu! Igår har passerat och imorgon finns inte ännu.

Ja, Petter alltså (såklart). Igår fick han equiterapi och det var han som sa det. "Nu är han perfekt". Väldigt skönt att höra, fast jag redan visste det. Han är ju guld att rida nu. Innan han fick behandling red jag ut, det blev till och med två galopper. Tänkt om det kunde kännas lika tryggt i ridhuset.... en vacker dag..... gör det det.

På den där vägen vi rider, som inte leder någonstans, brukar vi möta bilar. Man undrar ju vart dom ska någonstans? Eller så tycker man att det är jättekul att åka på en smal väg och vända? Jag brukar tänka att dom som åker där ska hångla.... det är ju i alla fall kul.

Man har ju drömmar, planerar, hoppas, förbereder. Det kan ju vara olika, semester. Sen har man ju drömmål, saker man jobbar mot, "nästa år ska jag åka till Beverly Hills". Sen har man såna där vilda drömmar som inte är med i planerna men som ändå finns där, "coolt det vore att åka till månen", och det är ju ingen omöjlig dröm egentligen. Någon sa: Kan du drömma det, kan du göra det. 

Igår hade vi träning. Petter ingår i mina drömmar, och sakerna vi gör och ska göra. Igår gjorde han något som var lite av en sån där cool grej som jag inte drömt om för att det har känts för långt bort.

Ja, vi red på en volt i skritt. Sju skolskritt. Sju vanliga. Sju skolskritt. osv. Sen sa Yvonne att jag i en sån skolskritt skulle tänka travuppgång. Det som hände var... han samlade ihop sig ordentligt (fick lite känslan av bockserie på g) och hoppade fram ett steg. Glömde säga att han pep samtidigt. Och detta gjorde han tre gånger och jag fattar fortfarande ingenting. Var tvungen att fråga Yvonne vad det var han gjorde egentligen. Anslag till Terre a terre var det visst, och det fick jag göra igår på min bärsärk. Så mycket kraft!