Det betyder att det är bara fyra månader till midsommar. Hur ska all snö hinna tina bort?

Jag är inte lika mycket i då och det som hände även om det fortfarande är väldigt färskt, jag har faktiskt börjat kunna se framåt med glädje och inte bara som måste. Allt stannar inte för att någon dör, det är precis tvärtom, allt går vidare med exakt samma fart som tidigare. Jag ser fram mot sommaren, i år ska jag njuta av den.

Uteritt igår, solen tittade fram en liten stund och vårfåglarna skrämde Petter, men oj vad skönt att veta att våren inte är jättelångt borta trots den enorma snömängden. I traven fick han löpa på i rätt raskt tempo på lösa tyglar, man får ha ett stadigt tramp i stigbyglarna när fåglarna busar i träden bredvid. Sen tog jag galopp igen (!) fast från kort trav då. Precis som sist blev det ingen lång sträcka men det här är ju träning av mig, Petter kan ju galoppera, det är jag som måste få in det i systemet. Inget bus utan bara lugn fin galopp. Slutar väl med att man blir jockey (närå).

Petter gick i ridhuset igår, helt sjukt hur stark han är nu, och duktig.Vi red med en annan häst i ridhuset så han pep några gånger när hon var bakom oss (spännande och lite läskigt). Han gjorde den korta traven så bra, skulle vilja att någon filmade så att jag fick se hur det ser ut. Känslan är i alla fall super. Duktiga duktiga Petter.

Sen åkte jag med några kompisar till en tredje kompis för att nörda hovar, titta när hon tränade sina hästar, precis vad jag tycker är roligt. Och sen lite varm soppa på det, och ett bad i en tunna med varmt vatten som grädde på moset (mitt första bad i tunna haha). Väldigt speciellt att ligga i varmt vatten utomhus i mörkeret medan snöflingorna landade i ansiktet, samtidigt som vi pratade häst och såg på månen. Underbart!

Igår fick Petter behandling av equiterapeuten, som han får varannan månad. Det kan jag tycka att alla arbetande hästar ska få, för det finns alltid någon spänning någon stans, och då får dom ju bättre förutsättningar att jobba, det blir trevligare för ryttaren, trevligare för ekipaget. Petter tycker det är supertåkigt att stå still på gången så länge och försöker slicka terapeuten, när han inte kan det skakar han på huvudet, flemar, går fram, backar, krafsar med hoven och försöker på alla sätt säga att han har tråkigt, och att vi är så långsamma. Efter behandling brukar han få vila den dagen så idag kör vi igen.

Igår var det dags för Moa att galoppera Petter, som vi försöker att göra en gång i veckan. Galoppen är hans svåra gångart, men allt eftersom har jag blivit medveten om att den är svår för att han har så stor och luftig galopp, och då blir det svårt utan styrka. Igår glänste han, och visade att träningen ger resultat. Han såg så pampig och stark ut att jag bara stod och log. Sen när jag skulle skritta av från marken blev han jätterädd och slängde sig handlöst, jag fattade först ingenting...... tills Moa påpekade att det låg ju en jacka i hörnet. Ja, juste.... dom är ju livsfarliga om ni inte visste det..... sötkorven.....

Bebis som bebis

Vuxen Bebis

Humlan som bebis

Vuxen humla

Man märker inte att tiden går, brukar se den på mina barn och mina djur, oj vad stora/gamla dom har blivit typ. Då vet man att det gått tid. Man har blivit äldre, men är ju precis lika fånig som man alltid har varit. Lite klokare kanske, fast egentligen handlar klokheten om bättre konsekvenstänk.

Hittade en bild på mig och Bebis, den togs när jag hämtade henne för 11 år sedan, var ju tvungen att ta en ny för att jämföra.

    Igår nådde jag också min målvikt (som jag haft de senaste 10 åren ungefär), det firade jag med mat..... Jag har ett drömmål också på tre kilo till men dit är det inte lika viktig att nå.

Igår var jag tuff. Jag har tränat på det mentalt och igår gjorde jag det för första gången sedan Mikke dog. Jättefånigt är det egenligen, men inte för mig. Jag galopperade på min häst! Hurra!!!! Jag ramlade inte av, han bockade inte och vi kom hem samtidigt. Vilken lyckad dag det blev. 

Nu är jag ju inte botad med dom 50 metrarna, men vi har fan börjat. Jag var inte supertuff innan heller, men efter olyckan så kom även tankar på att om något händer mig så blir mina barn föräldralösa, katastroftankar och då känner man sig inte tuff.

Uteritt igen, det slutade med att vi var rätt trötta när vi kom hem, det var ju inte planen... Han var pigg och framåt och han fick välja tempo själv. Sen på vägen hem, kom en bil bakifrån, och vadfan vägen blir ju smalare och smalare för varje gång det snöar, fortsätter det såhär är det snart en cykelväg. Ja, det kändes inte säkert att bli omkörd av en bil bakifrån på den smala vägen, och för att inte vara alltför taskig med bilföraren så travade vi tills vi kom ut på den större vägen, därav tröttheten. Blev alltså lite mer trav än tänkt. Pust! Har även bokat in equiterapeuten till nästa vecka, inte för att något känns konstigt eller fel, utan bara för att jag har det som rutin ca varannan månad.

Och glad alla hjärtans dag på er!