Egentligen har jag inte alls gjort mycket i sommar, det största har varit renovering av släpet. Såg med förskräckelse att filmen den är täckt med hade börjat att släppa. Bara att slita bort då, grunda och måla. 

Målade med hammarlack med hammered-effekten. Mest för att det inte skulle bli så tydligt att jag inte är något vidare på att måla. Blankt som en spegel när den är nytvättad. Rätt nöjd! 

Petter är igång nu, han känns glad och stark. Vi har galopperat ute flera gånger men inte i ridhuset ännu, men det kommer..... nog.... Någongång. 

På väg in från hagen får man stanna och snaska lite. Idag var det en traktor han var tvungen att ha lite extra koll på, och så sträckte han sig så tjusigt efter löven.

Jag ska på äventyr i september. Artur och jag är nämligen anmälda till kurs för Ewa Schaeder, vilket jag ser jättmycket fram emot. 

...men nu är vi på G igen. Artur och Petter går tillsammans nu, och trivs superbra med det. Artur har vilat en månad och Petter några veckor. Tycker det är viktigare att Artur får vila ordentligt, Petters vila kan jag ju lägga in när jag vill och märker att det behövs. Dessutom la min dator av....

Idag red jag ut i regnet, det var typ 20 grader varmt. Helt underbart! Petter var bäst (som han alltid är). Artur har jag börjat sätta igång lite försiktigt med korta pass från marken. Båda har fått duscha och är som nyponrosor.... Jag är supertaggad inför hösten, ser fram emot träningar och uteritter.

Sommaren har annars varit väldigt konstig, med temperaturer långt över det normala. Skogsbränder precis om knuten. Man har varit beredd att evakuera, haft plan b och c och d. Det har dock inte behövts och nu regnar det och är lite mer som vanligt. Höbrist vilket lär kännas i plånboken. Bilen är tillbaka efter 2,5 månader på verkstad. En dyr historia.... Gården jag bodde på är till salu, vilket känns lite ledsamt men ändå inte konstigt. Jag kan ju inte bo där längre och då gör det sig själv.

Nu har jag haft Artur själv i några veckor och jävlar vad han glänser. Han har varit så duktig så han får semester en vecka tidigare än planerat. Vi har liksom gjort allt jag ville och lite mer. Han focuserar verkligen på mig och man ryser över känslan av att han vill dansa. Vi har testat lite från marken också, bara grunder som att  han följer och avstånd, det jobbar vi vidare på i höst.

Petter tycker ju inte om värme så det är halvfart där i en vecka till, sen får även han lite semester. Han är en guldgosse när han jobbar och lite huvudbry när han inte gör det. Men nu är det varmt och sommar.....

För bra precis (till och med klockslaget) åkte Mikke hemifrån för att aldrig mer komma tillbaka. Han lastade fyrhjulingen i mitt hästsläp och åkte iväg. Det sista jag sa (och som jag alltid sa) var: Kör försiktigt. Imorgon bitti för ett år sedan kom Polisen hem för att meddela hans bortgång. Om man vill märka på ord, så kom han visst hem igen, dock i askform...

När jag tänker tillbaka på det här året är det så mycket som har hänt, att det lika gärna kunde vara under en tioårstid. Jag har inga reserver kvar. Alls. Men samtidigt ser jag positivt på framtiden. Livet går vidare, sägs det, och så är det ju. Bara för att något tragiskt händer stannar ju inte hela världen upp för det. Det går vidare. Jag beundrar mina barn som kämpar på. Jag beundrar mig själv som kämpar på. Vi står upp. Ett år har gått. Livet är helt annorlunda men samtidigt inte. 

När det hände var det som om någon hade hällt ut ett gigantiskt pussel på golvet, som jag skulle sätta ihop. Och det är väl det jag har hållit på med i ett år. Några bitar försvann under mattan. Några bitar gick sönder lite. Några bitar passade inte och fick sågas till i  nya former. Jag gillar inte pussel, är för otålig för sånt. Men det skulle göras, och jag har kämpat med det så gott jag har kunnat. 

Först ut var Petter. Ett frustrerande pass om jag ska vara ärlig. När han jobbade gjorde han det bra, men en hel del av passet gick åt till att stå still som en staty. Om jag visste varför han gör så. Förmodligen hade han lite träningsvärk efter gårdagens bus men det är inte hela svaret eftersom detta är något han har gjort i perioder i flera år. Avslutade passet innan tiden var slut. Bilden är från när jag försökte få snurr på honom genom att låta honom springa på och rida lätt.

Sen var det Artur, som jag ridit sammanlagt mindre än tio gånger senaste året.... Inga förväntningar alls (kan det vara så att jag har för höga förväntningar på Petter? Och att han låser sig? Jag vet inte). Med Artur jobbar jag ju grunder och mest i skritt. Han gjorde allt jag ville och med en attityd som fick mig att gråta (på riktigt). Han ville verkligen göra rätt och han gjorde mig så glad. Lilla söta Artur! Och tänk att jag är så liten att jag kan rida C-ponny vid 52 år. Jag avslutade även detta pass innan tiden var slut, men av fullkomlig lycka i detta fall. Det behövde jag. Ska bli väldigt trevligt att ha dom båda hela sommaren, även om Artur mest ska vila...

Guldstjärna till den här killen!

.... Mr Power... Idag red jag en kort sväng på Artur. Tejpade fast bubbelplast på sadeln, varför gör man något sådant? Jag tänkte att bubblorna går sönder där jag har mina sittben. Syftet var att veta om jag sitter med roterat bäcken eller inte. Planen misslyckades.... Så var det A. Han blev rädd för plasten och bubblorna som sprack. B. Jag åkte i backen. C. Inget hände.

Rätt svar var C. Jag måste sitta väldigt försiktigt eller så var bubblorna sega bara. Han var duktig i alla fall. Dels för att han inte blev rädd för plasten och dels för att han böjde sig för sätet väldigt fint. Vi börjar där. Sen då, var det dags att släppa ihop grabbarna grus. Dom har inte gått ihop sedan innan Mikke dog, men dom har ju snosat på varandra genom boxarna. 

Jädrans vad stark Petter har blivit. Men kolla bara.....

Den sista blev en kapriol, grämer mig att jag inte fick en bild när han var i luften. Artur vet jag inte riktigt vad han gör..... Men han går inte av för hackor han heller...

Sen var det dags för hälsningar och gnugg.

Och imorgon är det träning....

Alltså, jag är ju såååå nära att galoppera inhägnat men än har det inte hänt. Första dagen när det var perfekt läge hade jag publik vilket jag inte alls är van med så det sket sig. Petter vet ju att jag är på g, att jag laddar och kämpar. Jag vill ju helst ta det en dag när det är varmt och han är lagom. Det var han ju igår när jag hade publik. Idag är det mulet, blåser, småregnar och då blir han genast mycket mycket piggare. Så det kände jag ju direkt att idag blir det inget. Hade det varit ute, inga problem, men inte inne än så länge. Men Petter frågar hela tiden. Nu? Nu? Men nu då? Mycket trav under lättridning så han får röra på fötterna. Han skyggade någon gång men annars så gick han mest och samlade energi. På slutet gjorde vi travövergångar, och som han växte. Hela frampartiet växte, och lite mer för varje gång. Sista gången blev det en terre a terre. Och vet ni, jag fann mig, och berömde honom istället för att låsa mig. Snart Petter, snart!

Gjorde flera saker idag som jag inte brukar göra. Det sitter ju i huvudet, det vet jag, och jag jobbar med det varje dag. En sak är ju galoppen. Men det gör jag ju ute nu, både bortåt och hemåt, först eller bakom. Bara det... Dock inte kommit så långt som till ridhus/paddock. Men jag är där i tankarna....

Åkte till stallet och tog in Petter (big NOOOO) eftersom jag var helt själv där. Tycker jag inte om. Tänk om man ramlar av och svimmar av eller nått. Fast man kan ju snubbla på gatan också, slå i trottoaren och få samma reslutat. Jepp, gjorde iordning farbrorn och gick ut i paddocken. Det är ju lite väl varmt men ett kort pass.... Resultatet i hästen uteblev men resultatet i mig växte.... Alltså... jag gjorde galoppfattningar, flera stycken faktiskt. Sen att Petter tyckte det var för varmt för såna tokigheter var ju en sak, och inte så viktigt. Det viktiga var att jag gjorde det.... eftersom jag förväntade mig galopp (i alla fall första gången). Ett steg närmare. 10 poäng för gott försök.... Får se om jag är lika tuff i morgon också. Men lite piggelin blev han i alla fall...