I förrgår hade Humlan så ont i sitt ben att hon bara låg, ville inte äta eller dricka ens, och det är ju inte likt Humlan som normalt sett är ett litet yrväder.

Hos veterinären genomfördes bland annat ett böjprov (precis som på häst) där hon reagerade med smärta. Hon hade även galla i benet och hade lite mindre muskler på den sidan kroppen. Någon röntgen gjordes dock inte då jag var där på jourtid. Så det får jag göra senare, men man misstänker artros. Hon fick smärtlindring i spruta på plats och metacam som jag ska ge i en vecka. Direkt när vi kom hem (en timme efter injektionen) var hon lite mer sig själv och ville äta och gick hyfsat även om hon haltade. Så nu har hon boxvila en vecka. Jag har tyvärr inte någon bra känsla då Humlan inte ens är fem år fyllda, men så länge magen tål medicinen så får det gå. Jävla skit! Skulle gärna se ett slut på eländet nu... och nu gnäller jag (som Mikke skulle sagt), jag vet, men det är lite svårt att inte göra det.

Jag har på sista tiden börjat snegla på Artur.... Han är ju där varje dag, och han är ju faktiskt min... Härom veckan satte jag på en av mina sadlar på hans rygg, den låg fint där, och igår satte jag mig upp och red en stund.

På grund av ekonomi tänker jag inte ta över honom helt, men jag tänker rida honom några gånger i veckan, fortsätta där vi var för två år sedan....

Trampet i stigbygeln satt kvar i minnet, stanna för sitsen.... inte lika mycket men det kommer. Vi jobbade (som vanligt) väldigt kort, kanske max 10 minuter blev det, han har ju ett annat jobb nu, så det här blir mer som pausgymnastik eller nått. Vi höll oss i skritt eftersom vi börjar ju där. Det kändes tryggt och riktigt skönt. Fick en stark känsla av uppskattning från Artur. Dessutom har jag ju gått ner typ 10 kg sedan den här bilden togs...

Red i ridhuset igen, vi får ta en ridhusvecka helt enkelt. Igår var han helt magisk. Hur han bar sig, takten, samarbetet. Wow så nöjd jag var. Tänkte på det efteråt... för några år sedan bara hängde han i handen, krullade ihop sig och sprang (eftersom han hängde i handen, man måste ju springa då annars ramlar man typ).

Bönan fick en kort promenad utomhus, det gillar hon. Min rara prinsesshäst <3

Igår kom det massor av luddig snö, säkert tio cm, och det är väl mysigt på ett sätt, men när jag skulle till stallet för att rida och såg alla skoterspår på vår ridväg, insåg jag att det dessutom är sportlov. Hm, ja jag bangade uteritt. Ridvägen har ju blivit smalare och smalare för varje gång den har plogats och nu kan man inte möta någon på ett säkert sätt, allra minst en skoter.... Tur det finns ett ridhus.

Petter var piggelin och hade nog helst busat runt men han lyssnade fint ändå. Red lite längre än vad jag hade tänkt med tanke på att det nog blir ridhus idag med. Avlsappnad trav stod på schemat. Sen betällde jag torrhö för en månad till ett pris av 3400 kronor. Alla som har häst har nog uppmärksammat höbristen......

Blev en dålig dag igår, jobbig. Tog med mig Petter på en uteritt för att rensa huvudet, det fungerade tillfälligt. Behöver jag säga att han var superfin.

Redan klockan sju på kvällen var jag så slut att jag inte kunde sitta kvar i soffan, istället gick jag och lade mig, trodde att jag skulle få sova. Icke! Täcke av Täcke på. Täcke av Täcke på. Och så höll det på. Sist jag tittade på klockan var den 02.45 Sen nästa gång var den 05.59, då klev jag upp.

Bilden tillhör Mathias/Villfarleser

Fast det visste jag inte när jag gick ut eftersom jag saknar termometer. Bilen startade inte, förbannat. Bara att bita ihop och gå då. Väl framme, efter att ha släppt ut hästarna, packat hö och så, letade jag rätt på en termometer. Modiga - 34. Det blev en härlig (ironi) promenad hem. Jag hade till och med frost i morrhåren. Behöver jag säga att jag ställde in ridningen? Låg och mös under täcket med hundarna i stället. Kändes som ett bra val. Befarar att det är lika illa idag.

Kom kom ljumma sommarkvällar, kom

Kallt kallt är det, och lite rått så det känns kallare än vad termometern säger. Vi fick i alla fall sol till uteritten, då är det så vackert och man bara njuter (och längtar lite till våren). Petter är fortsatt fin och vi tog vår tredje galopp sedan Mikke dog. Lite längre sträcka och lite piggare galopp blev det. Löjligt nöjd! På vägen hem var himlen blekgul bakom trädtopparna, hade velat fota men fingrarna var stela och kalla så det var bara att glömma.

Uppskattar kommentarer på messenger med pepp om bönan, min vackra prinsessa.

Vad är det med folk? Igår var jag typ arg nästan hela dagen. Har försökt lägga ut annonsen på bönan flera gånger på FB men det tas bort hela tiden. Till slut skrev jag en annons utan någon information alls, nästan. Rubriken talar om att det är en häst som ska tränas från marken. Priset talar sitt tydliga språk om detta. Och det enda folk frågar om är varför hon inte går att rida, vad gör hon när hon rids, har hon sadeltvång (nej) är hon kollad (ja) är hon röntgad (ja) osv. Och det är väl egentligen inte konstiga frågor men jag hade annonsen på flera ställen och det blev väl för mycket, och så blev jag väl lite störd över att inga hörde av sig som verkligen letade efter en häst att arbeta från marken (jo, ett par var det faktiskt). Någon sur kommentar kom det också, som jag verkligen inte förstår syftet med, som ja, då måste det vara något fel på henne (och det kan det väl visst vara men det är inget som veterinärer eller ET hittar) och att jag måste ha gjort något fel (det kan mycket väl stämma, men vad hjälper en sån kommentar det liksom). 

Sen åkte jag och red, blev genast på bättre humör, för Petter var så fin och duktig, och när man rider/är med hästar kan man verkligen inte tänka på annat. Här och nu!

Sen fortsatte kommentarerna komma, om att hon har tagit över och att jag är feg. Mmm, men å andra sidan är det viktigare för mig att lyssna på bönan, vad hon vill och jag tycker vi har en fin kontakt. Det är viktigare för mig än att rida till varje pris. Min önskan är att hitta en ny ägare som tänker ungefär lika. Jag vet att dom finns där ute. 

Over and out från surtanten