Igår red jag ut i solskenet. Vilken vacker dag det var! Jag åt lunch på ridskolan och två älgar stod i skogsbrynet under hela måltiden... ja dom hade tydligen också lunch.

Idag är den 7 månader sedan den där dagen. Som min son säger, fan vad anpassningsbar man är. Det har hänt så mycket på den tiden. Massor. Man har börjat få rutin på det nya livet och tänker inte varje dag på det som hände. Ibland går jag och hämtar hans rakvatten för att ta en sniff. Då är det som att han står bredvid.

Igår fick hästarna lite miljöträning då det stod fyra snöskottande gubbar på stalltaket hela dagen. Dom hade även med sig stegar och en skylift. När jag skulle rida fick vi trixa oss förbi skyliften och kasa för att ta oss till stallet. Duktiga hästar även om Petter var lite extra pigg att rida sen. Han lyssnade dock jättefint. Supernöjd!

bilden är från träningen i lördags. Jag lever fortfarande på hur bra det gick med Petter, min hemläxa blev.... fortsätt precis som du gör. Vad kan vara bättre än det? 

Igår var jag trött, hade lätt kunnat sova bort hela dagen, men istället tog jag bönan på en långpromenad. Det blev lite kallare under dagen så det sjönk till -15 när vi var ute och gick. Hon var så gosig när jag gjorde ordning henne, och tyckte det var kul att få komma ut. Dagarna går så himla fort nu, snart är det vår.

Igår kom vår tränare Yvonne till stallet. På grund av olika omständigheter har det blivit inställt flera gånger i rad så nu var det behövligt. På morgonen var jag lite pirrig och precis innan blev jag lite nervös. Red i den nya sadeln (måste rida in den den). Petter var kung redan från första steget och vi fick så mycket beröm att jag nästan skämdes. Petter å andra sidan älskar beröm och pep till flera gånger och tyckte att det var dags att galoppera. Hm. Har börjat galoppera i tankarna, men han får vänta lite till på det. Det har verkligen hänt massor med Petter sedan flytten.

Bönan jobbade jag från marken, men då var jag så trött i huvudet och hon var brunstig och gnäggade så det ekade i ridhuset, så det kändes lite ofocus.

Härom dagen blev Petter sparkad, fick ett tjusigt broddhål i bröstmuskeln. Första dagen haltade han i skritt, senare på kvällen endast i trav. Tvättar och tempar, hoppas undvika infektion. Dag två ohalt, tog en skrittpromenad som kändes bra. Han tar ut steget ordentligt i skritten, men ville inte göra det traven. Gissar att det är lite stelt och ev svullet vilket är lite svårt att se med all vinterpäls. Ingen hälta i alla fall. Idag är det träning, han får gå det han orkar och vill. Blir det ett halvt pass i skritt så blir det. Rörelse är ju annars bra för stela muskler så länge det inte är feber eller infektioner iblandat.

Bönan har jag tränat från marken, vilket är det hon tycker är kul.

Ibland känns det som om universum försöker golva mig, puckla mig medvetslös, knäcka mig. Det kan jag ju inte påverka just där och då. Det känns som det känns liksom. Det jag kan göra är att tänka igenom det, hur vill jag gå vidare? Ska jag lägga mig raklång eller ska jag tänka att jag lär mig något av det här? Vilket av dom är självklart för mig. Om man dessutom tror, som jag gör, att jag själv har varit med och bestämt hur det här livet ska se ut, så förstår jag att det finns en mening även om jag kanske inte förstår det nu. Svaren kommer sen....

Petter fick gå ett pass i ridhuset medan stormen yrde utanför. Öppnor och volter stod på schemat.

Tyvärr är det nog så att jag beslutat mig för att hitta en ny ägare till bönan. Orsakerna är flera. Om jag lägger känslorna åt sidan och listar ner fakta så är svaret tydligt. Med känslorna är det svårare. Jag har haft henne sedan hon var föl, och hade jag bott kvar på gården hade hon förmodligen fått stanna. Men nu är jag i en annan sits. Jag måste betala för box och hö, utöver allt annat, men det är dom stora kostnaderna. Sen är jag rätt trött vid det här laget, livet är inte jättesnällt med mig nu. Bönan tycker det är jättekul att jobba från marken, och det är hos en sådan person hon ska bo. 

Ibland går det upp, och ibland går det ner. Igår var det mest ner.

Började med att rida Petter i stormen, det gjorde mig glad. Han är så fin, jag tänkte på det, fan vad påverkad man blir av sin häst. Går det bra, känslan är på topp så är man toklycklig.

Sen skulle bönan ridas på kvällen. Det gjorde mig ledsen och förvirrad. Hon betedde sig som om hon aldrig blivit riden tidigare, rena rodeon. Vi backar bandet lite då, och jag går bredvid henne igen, för det är när jag går därifrån hon gör så. För att säga något positivt... en vacker dag kommer hon att göra fantastiska skolor ovan mark, för jag har då aldrig sett rörligare spänstigare häst. Jag säger inget mer om det nu då jag känner mig helt rörig i huvudet.