På måndag, på kanal tre, klockan 21.00 börjar det nya datingprogrammet Händig man sökes. Normalt sett skulle jag inte bry mig, kollar aldrig på teve längre, men i den här serien är min brorsa med.

Så nu gör jag lite reklam för honom.... Han är omtänksam, snygg, trevlig, snäll, har humor, tycker om friluftsaktiviteter som skidåkning, hockey men allra mest fiske.

Så vad gör han i ett datingprogram då? Ja, det kan jag inte fatta (att han är singel alltså).... Dessutom är han djurvän och inom kort åker han till Thailand för att hämta hem den här gulliga gatuhunden som ska bo hos honom.

Lycka till Gunnar och hoppas att du krockar in i kärleken!

Men jao, han är ju inte helt perfekt (vem är det liksom), hans enda nackdel är att han är tidsoptimist. När han gick på gymnasiet och jag höll på att ta körkort skulle vi ta samma buss till stan (Sundsvall) och jag valde ju mina körtider för att jag ville ha sällskap på bussen....

Varje morgon: Jag står vid busshållplatsen 15 minuter innan bussen ska komma. Bussen kommer, jag kliver på, bussen åker. Då ser man Gunnar komma springande och missar bussen. Tror aldrig jag fick sällskap till körskolan. Men jag älskar honom till månen och tillbaks....

Red Petter med den nya sadeln, det går inte helt bra. Den ligger som den ska, trycker ingenstans (som jag kan se). Det jag tror är att den känns så annorlunda mot vår vanliga sadel att han behöver tid att vänja sig. Vi har alltid haft sadel med bom, jag har aldrig ens ridit barbacka och för känsliga själar är sådana skillnader stora. Tex om du alltid har gått i gympaskor och helt plötsligt ska gå i flipflop, det tar ett tag innan du vänjer dig. Eller om du alltid har tajta kläder och helt plötsligt ska gå i gympakläder. Eller bara något så enkelt som att gå med eller utan behå, eller med eller utan smink. Ja, ni fattar. Fast det här är ju spekulationer, för jag vet ju inte att det är så. Jag gissar. Det kan ju lika gärna vara så att han inte gillar den och aldrig kommer att vänja sig... Jag hoppas att det ger sig. Det som bekymrar mig är att han beter sig som när vår vanliga sadel tappade stoppning, men samtidigt tänker jag att det är hans sätt att utrycka sig. När jag rider i den nya sadeln får Petter bestämma, när han stannar och inte vill gå längre så vänder vi, jag vill att han ska känna att han har ett val, jag vill inte att han ska känna sig tvingad.

Jag har pimpat sadeln lite med berlocer. På den avlånga står det Petter, och på den runda står det Ezme (det namn bönan lystrar till).

    Bönan fick fortsätta träna öppnor, fast längs vägen igår, hon var riktigt duktig.

Sen fick vi besked om att dottern hade trillat när hon åkte skridskor, så det blev en kvällsresa till akuten. Vi  hade tur att det var ganska få i väntrummet så det gick rätt fort, har man otur kan ju sådant ta hela natten. Röntgen visade inga brutna ben, men handen var rejält svullen och öm så hon fick ett gips för att det skulle bli lite stabilare och avlasta.

Igår blev jag varse om att en ny mus flyttat in i stallet, den här verkar mer blyg och förhoppningsvis håller den sig undan bönans box.

Sen fick jag låna ett par knäklossar som jag omedelbart tryckte fast i sadeln, så idag ska jag testa att rida med dom på plats. Har även fått tag på ett par begagnade som jag ska hämta på fredag.

Igår red jag i den gamla sadeln, vi tränade lite skolor och ändrade tempot lite i både skritt och trav. Det var dock i kallaste laget, mina fotsulor tappade känseln på slutet så bönan fick träna lite på gången. Just nu tränar vi på att åter igen göra öppnor, då hon mycket hellre gör slutor och gör dom på eget bevåg. Hjälpen för öppnorna tycks hon helt ha glömt bort.

På kvällen såg vi på film - Skräckfilm - gubben har en favorit som  det nu hade kommit en fortsättning på. Silent Hill,  heter dom, och jag tycker dom är så tråkiga, jag somnar faktiskt när jag ser dom. Hur är det möjligt att somna till en skräckfilm? Ja, ja, dom är så himla långsamma tycker jag...

Nu har jag ridit några gånger med den nya sadeln och den känns både skön och lite läskig, särskilt i branta nedförsbackar då jag tycker att jag sitter konstigt. Antar att det är en vanesak, jag har inte så lätt att vänja mig vid nya saker, jag är en riktig rutinmänniska, så det får väl ta lite extra tid då. Med tanke på att Petter ibland blir sprattlig med bakbenen när han är extra glad (vilket ju påminner om en brant nedförsbacke, fast med lite mer tryck) så kommer jag att skaffa knäklossar som man sätter fast med kardborreband så att jag får det där lilla extra stödet. Är det någon om har sådana att sälja?

Idag ska jag rida i den gamla sadeln, jag har bestämt att vi åtminstonde under inridningsfasen ska träna varannan dag med den nya sadeln, och varannan med den gamla. Det vore väl tråkigt om livet gick på räls för jämnan....