Igår var det ju isgata här, hundarna gled omkring på gården dom tennisbollar.

  Hade tagit hem några hinkar med sand som skulle räcka till att göra en liten sandad gång, men sandhinkar är ju tunga och jag ville inte riktigt kånka omkring på dom, så...

  Såhär gick det ju mycket lättare, som en dans nästan.

Men idag då...det har snöat nu på isen så idag är det ännu mer livsfarligt än vad det var igår, för idag ser man inte att det är halt och så ligger snön över och gör att man inte får något fäste, det blir lite som när någon drar undan mattan man står på.

Jag borde gå upp i mitt sovrum och slipa klart väggen så att jag kan sätta igång med målningen, golvläggningen och tapetseringen, men orkar liksom inte ta tag i det. Jag blir så frustrerad och rastlös när jag inte får rida, och då blir inget gjort liksom.

Jag tog min promenad runt lägdan i snön, på vägen går det inte att gå, om jag snörade på mig skrillor skulle det fungera. Tycker det är rätt långtråkigt att gå men så blev jag tipsad om poddar, så nu lyssnar jag på ett avsnitt av ridpodden varje gång (hett tips) så nu är det inte lika långtråkigt.

På kvällen kollade vi på en riktigt dålig film. Skådespelarna var bra, med namn som Martin Scorsese och Ray Liotta, men regin och filmningen var under all kritik. Intressant story men..... Underkänt. Campus Code hette den för er som gillar B-filmer. Tror det var något barn eller barnbarn till Scorsese som hade gjort den.

vid fem. Då dricker jag kaffe och läser några bloggar innan jag går ut och släpper ut hästarna. Idag läste jag att "folk" känner sig inspirerade genom att linda hästbenen och klä sig fint, och visst är det peppande, men dom bor i södra Sverige och har ridhus. I Jämtland är det pepp om det inte är storm eller isgata (nu är jag där igen....) Så....inget pepp idag, det ska regna på isen hela dagen. Jag ger snart upp. Nä, det gör jag ju inte men idag känns det så, jag ser fram mot leran....nä, inte det heller....

Hittade gamla bilder på gänget. Bönan ett år till vänster. Oväder två år i mitten. Petter fyra år till höger.

När man blir så här uttråkad börjar man få ideér som inte alltid uppskattas. Nu funderar jag på om jag kan förmå min gubbe att byta stil. Det här tänker jag föreslå.

Jag vet att jag tjatar om väder, men när man har häst och inget ridhus är det liksom det viktigaste i livet. Är väderet dåligt kan man inte rida helt enkelt, och man rider ju i regn, snöfall, blåst allt som oftast. Men när det är storm och  underkylt regn då ger jag fan i det (även om jag irriterar mig för att min plan sprack). Inte mycket man göra. Petter fick lite extra vila (igen) fast och andra sidan skulle jag ju på möte i stan... Och här blir jag så upprörd på mig själv, jag vet att det är snorhalt ute, att bussarna inte går för att det är osandat och snorhalt, jag ser att det regnar och att det ändå är minusgrader vilket gör regnat underkylt.... och ändå sätter jag mig i bilen (som för all del har fyrhjulsdrift, lågväxel och diffspärr). Redan när jag kom av gårdsplanen kände jag att det inte skulle gå men det går ju inte att vända på en liten grusväg direkt så jag åkte runt sjön, en sträcka på sex kilometer. Det tog 45 minuter och jag var alldeles kallsvettig när jag kom hem. Ska försöka komma ihåg det till nästa gång....

Mötet var jag med på över telefon och det var ju inga problem. Ska försöka komma ihåg även det till nästa gång. Det finns inget möte som är så viktigt att man måste åka med risk att inte komma fram.

Min söta roliga Petter.... Satte på den nya sadeln igår, eftersom han är lite vårtrött och jag inte vill ställa av honom (eftersom han har vilat typ hela vintern) så tänkte jag mig ett skrittpass. Vi skrittade iväg, planen var att vända hem efter en liten bit då vi inte tagit oss så långt med den nya sadeln, så när Petter stannade för att andas in vårluft och lyssna på fåglarna så bad jag honom vända. Men nej nej, det ville inte Petter, han vände tillbaka och fortsatte framåt. Ja, ingen var gladare än jag. Sen stannade han igen, och då tänkte jag att här vänder vi för såhär långt har vi inte kommit i den nya sadeln. Nej, nej sa Petter och fortsatte hela vägen fram och över bron. Så gissar att vi börjar vänja oss med sadeln.

På kvällen kollade jag på en dokumentär som handlade om Darth Vader, eller egentligen om mannen bakom masken, Star Wars-nördar vet ju att han bakom masken inte var han man fick se i Jedins återkomst. Fatta att dom bytte bort honom när det var dags att visa ansiktet.....inte var det hans röst heller (vilket han själv blev varse först på premiären). Mycket mer hände, rysningar och lite tårar. Den heter I am your father.

Det känns lite motigt med det nu, att peppa upp sig själv när det är isgata, paddocken  inte går att rida i och vägen vi rider på börjar kännas tråkig. Ser jättemycket fram mot våren och att få komma igång med träningen lite mer på riktigt. Petter känns lite vårtrött också....

Men vi red i alla fall och han känns fin, fast lite sävlig, bara att gilla läget. Man är ju inte direkt på topp jämt själv heller, och jag tänker att det ändå hamnar på pluskontot någonstans. Åtminstonde njöt vi av vårvindarna som drog genom manen och ruskade om vinterhåren. Det blev lättridning med huvudet nästan i marken Petters alltså) och skritt på lång tygel. När jag hoppade av sen så fick jag hålla fast i manen för att inte dratta omkull (is), så bönan "slapp" gå ut på vägen då hon inte är den man hänger i manen hur som helst. Eller.... det kan jag ju göra, men inte om jag vill träna på något samtidigt och vad är då vitsen med att halka omkring. Hon var lika nöjd med att bli groomad på gången då hon har börjat fälla på halsen (så nu är våren snart här). Hon tycker det är skönt, sträcker på huvudet så att jag ska komma åt ordentligt under halsen, och så får jag plocka lösa strån i ansiktet. Sen kammade vi igenom manen, inte hennes favoritsyssla normalt sett, men igår njöt hon av det. Hon är så himla vacker...... När paddocken tinar fram planerar jag att sitta upp igen, har ju inte gjort det på hela vintern....men vi har jobbat mycket med förtroende och våra känslor. Jag blev tipsad om en person som kunde rida henne och som inte skulle ramla av om hon började sparka....men grejen är ju att jag vill att hon ska vilja ha mig på ryggen.....vill hon inte det så blir det ingen ridning. Så jag hoppas att hon ska tycka det är ok. Det gäller att smyga igång det, ta det försiktigt så hon inte känner sig påhoppad eller överkrävd, och jag är ju en bråttommänniska så det gäller att tänka till där och hålla i sig.

Jag har en liten Iris.

  Hon har bott här i snart två år, hon är ett litet problembarn som hade en väldigt tråkig uppväxt och blev räddad av polisen.

  Kärleksfull, ängslig, rar. Jag brukar tänka att hon har Posttraumatiskt stress syndrom, att hon inte riktigt kan rå för hur hon beter sig.

  Hon  har valt mig till sin trygghetszon, och vill helst sitta i mitt knä nästan jämt, ligger vi i sängen ligger hon gärna runt eller på mitt ansikte (som en höna på ett ägg).

Men hon gör inne, det visste vi redan innan hon kom och det finns ju en förhoppning om att hon ska sluta med det, för i längden fungerar det inte att gå omkring och torka efter henne. I somras när dörren stod på vid gavel och hon hade varit ute kunde hon komma in och direkt gå in i tvättstugan och bajsa på golvet.

Men igår....skällde hon vid ytterdörren och ville bli utsläppt, när jag öppnade dörren sprang hon ut och bajsade i snön, så än finns det hopp...    

Igår skulle jag ju ha ridit, men först var det så kallt fast det inte var så kallt (jag frös) så jag tänkte vänta på solen, den kom inte och sen blev jag så trött..... så Petter får väl vila sig i form då. Jag tror det beror på min "nya" motionsform. Dom där extra kilona efter jul ska ju bort, så jag började promenera....tills jag fick hälsporre (riktigt ont under hälarna) och då kan man ju inte gå. Så jag lurade lite där....kom på att om man går i djupsnö så sätter man inte ner hälen. Så efter ridningen i lördags gick jag runt i djupsnön på lägdan. Tror jag fick betala det i går....Borde veta bättre.

Så jag vilade och kollade på dokumentärer hela dagen istället, inte min drömdag direkt men orkade inte med något annat. Kollade på en som heter Hostage to The Devil, den handlade om en exorcist, en irländsk präst som tjänstgjort i Rom innan han kom till USA och började driva ut onda andar. Intressant och lite otäckt.....tänk om dom har rätt liksom.... Sen såg jag en annan dokumentär om en häst som hette Snowman som på 60-70-talet hoppade som en gud på dom stora arenorna......bara det att han var en draghäst och köptes när han redan stod lastad på väg mot limfabriken.

Idag blir det heller ingen ridning då det blåser, och under dagen ska det bli värre, men i morgon, då.....